Tuesday, August 15, 2017

Sura listan

Obehagligaste jag vet: 
Ångest. Sån där fysiskt påtaglig, obehaglig, uttröttande ångest som jag inte kan härleda och inte blir kvitt med meditation/andningsövningar. Och ormar. Men har gått i KBT för reptilerna för många år sedan. Mina bäst spenderade pengar nånsin vill jag påstå. Så sedan dess är de hanterbara och jag går och klappar pytonormen på Skansen nån gång varje år. Tanken på att dö från mina barn är också ohyggligt obehaglig. 


Absolut inte min killtyp: 
Killar med "titta på sport" som huvudintresse. Killar som inte eftersträvar jämställdhet och jämlikhet. Kläd/stil/utseendemässigt ryser jag av: kavaj över luvtröja, baggy jeans, skägg typ ansade jazzpaket, vikingatatueringar (och rätt många andra tatueringar också), framträdande piercings/töjningar. Är inget fan av skägg eller kroppsbehåring i stort men en mörk tät kort skäggstubb är okej.

Äckligaste mat jag vet: 
Gröt, majs, bruna bönor, varm kål, kött med fettränder. Blev serverad friterad gräsandstunga förra året. Det kan jag inte heller rekommendera. Moussen på gräsandslevern var däremot mumsig.

Blir arg på: 
Folk tror att jag är upprörd/arg över mycket mer än jag är bara för att jag uttrycker synpunkter/åsikter tydligt. Jag har INTE åsikter om allt eller särskilt starka åsikter om så värst många saker som folk tycks tro. Sånt jag är upprörd över på riktigt: Patriarkatet, SD, Gustav Fridolins skolpolitik. Och mina barn när jag tappar tålamodet.

Sämsta bok jag läst: 
De senaste åren har jag satt lägst betyg på The Show av Filip Syta och Kalmars jägarinnor av Tove Folkesson. Har säkert läst sämre som jag nu inte minns, inte minst såna böcker jag inte avslutat.

Något som får mig att byta radiokanal: 
Kan inte termerna för all musik som får mig att byta, men t ex hårdrock, hiphop, dansband och techno. Mycket ska också till för att jag ska fortsätta lyssna på radioteater, matlagningsprogram i radio och långrandiga dialoger män emellan.

Sist jag ville ta till knytnävarna:
Oklart om jag nånsin velat slå nån människa men känner rätt ofta att jag skulle vilja skaka om folk - som om det skulle få dem att tycka som jag/ändra sig/göra om och göra rätt. Har nåt slags förståelse för varför shaken baby syndrome händer. (OBS, har aldrig skakat mina barn!) Min man kallar mig "kastare" eftersom jag i vrede några gånger drämt en väska/kudde/annat föremål i väggen. Har dock aldrig skadat varken föremål eller personer. Minns inte senast det kändes som om jag ville kasta något.

Sämsta serien jag nyligen sett:
Jordskott kanske. Svor över att jag skämdes över att jag lagt så många timmar på skiten när den var slut. Sköt ut mig från norska serien Mammon och nån amerikansk rätt hajpad serie med overkliga inslag rätt nyligen. Överlag gillar jag inte overkligt.

Fulaste plagg jag vet: 
Tycker att alla ska ha på sig det de vill men förstår inte hur följande ens går att sälja. Könsstereotypa barnkläder i grälla färger med mycket detaljer och/eller plastiga tryck. Luvtröja och kavaj i kombo. Crocs. Baggy jeans. Stövletter. Massor av andra högklackade skor.

Äckligaste drycken: 
Tequila. Sötsliskiga drinkar.

Sämsta karaktär i film eller TV-serie: 
Alla som går patriarkatets ärenden antar jag. Stereotypa våldsamma och/eller tanklösa slackerkaraktärer som t ex männen i Hangover som en förväntas underhållas av är nog de mest tröttsamma och ointressanta jag vet.

Det skriker jag när jag blir arg: 
Vad ända in i helvete tur och retur...

eller
Helvetes jävla XXX-jävel. 
Väser jag. Eftersom jag försöker lära barnen att inte svära.

Friday, February 17, 2017

Kompisar

Läser att det ska starta kulturverksamhet för att få nyanlända och befintliga boende att mötas, av nåt slag i mitt kvarter. Blir glad och tycker det låter jättebra. Hinner tänka att vi borde gå dit. 

Men tänker och känner efter och konstaterar: jag orkar inte. 

Jag stod inte på centralen och delade ut förnödenheter hösten 2015. Jag har inte bjudit hem nån nyanländ familj på middag. Jag har inte engagerat mig i läxhjälp eller löprundor för nyanlända. 

Min bild av mig själv är att jag är en person som gör allt det där. Men jag har inte orkat. Jag kan helt enkelt inte comitta till att upprätthålla mer kontakter i längden och då avstår jag för att inte uppfattas som nån som gör punktinsatser för sin egen skull. 

Jag har många vänner och bekanta. Folk jag lärt känna i massor av olika sammanhang, studier, jobb, föreningar, grannar, via vänner osv. Många som jag skulle vilja träffa ofta ser jag redan ändå sällan. Och ofta tänker jag om bekanta att åh vad jag skulle vilja lära känna den här personen bättre. 

Jag får helt enkelt inte tiden att räcka till för alla de sociala kontakter jag redan har. Att då ta på mig nya känns inte görbart. Dessutom märker jag hur jag tenderar att bli mindre och mindre social med åren och värdesätter tystnad och att bara vara själv allt mer. 

Ibland när jag hör/läser om vuxna som säger att de saknar vänner känner jag mig extremt lyckligt lottad och nära på bortskämd som haft turen och lyckan att känna att jag alltid har någon att ringa.



Tuesday, February 7, 2017

Lyxen och ansvaret att välja

På sistone har jag stiftat ytlig bekantskap med:

Utbildningskoncernen. Där rektorn inte nämnde ordet skola en enda gång under presentationen men berättade om sina ägare, utökningsplaner (från 190 till 350 elever, F-9) och sin koncernspecifika anteckningsbok. De har minimal och endast asfalterad skolgård, ingen idrottshall och cateringlunch. Lokalerna är ljusa, välkomnande, k-märkta f.d. fabrikslokaler och eleverna får egna iPads och datorer. Resultaten på nationella prov är som snittet. Det är 5 min promenad hemifrån längs en trevlig gångväg i skog.

Lilla rektorsägda alternativa skolan. Där det går 20 elever per årskurs och totalt bara 80 elever F-3. De jobbar enligt dansk bifrostpedagogik (vilket enligt google är rätt sällsynt i Sverige så svårt att få en bild/se utvärderingar). Huset är slitet men rätt mysigt. Skolgården jättefin med odlingslådor, berg mm. F-klassen har en utedag per vecka och högre årskurserna typ varannan vecka. De har en stationär dator per klassrum. Det stod en korg med hörselkåpor i varje klassrum. Resultat från nationella prov finns inte pga när de skrivs har eleverna gått vidare till annan skola (om jag förstått det rätt). Den skola dit de flesta går i åk 4 är en kommunal skola där det enligt skriverier i media nyligen varit stökigt bland barnen, ledningen har gått på lyxkrog för skattepengar och anställda har anmält ledningen för vuxenmobbing. Det går också att söka sig till andra skolor förstås, och många söker engelska skolan, profilklasser i idrott/musik till åk 4, men då kanske en inte får gå med nån kompis. Verkar kräva en del föräldramedverkan och fritids är stängt 5 veckor varje sommar. Det är 8 min promenad hemifrån men bara en större väg måste korsas. Svårt att cykla för barn pga kuperat.

Stora rektorsägda privata ordning-och-reda-skolan med nästan 700 elever totalt. 72 barn börjar förskoleklass och delas in i grupper om 12. Redan på informationsmötet fick vi kalendarium fram t o m sommaren 2018. Har stor välutrustad skolgård uppdelad i sektioner, egen idrottshall, egen idrottsplats med fotbollsplan och stor aula. Har enligt våra grannbarn supergod mat och en som gått där men sen bytt till annan skola sa att hen genomgående hade betydligt bättre kunskaper än hens nya klasskamrater. Kändes stort och svårt att hitta i lokalerna för mig. Det går att söka till ett litet externt föräldrakooperntivt fritids. Resultaten på nationella prov är i klass med väldigt populära och erkända innerstadsskolors dito. 10 minuters promenad längs bilvägar men plant så ok cykelväg så länge vuxen är med.

Kommunala skolan. Som har funnits i tre år och saknar egna lokaler till uppskattningsvis 2020 men ingen vet säkert pga överklaganden. Till dess är skolan inhyst i en del av en gymnasieskola bredvid Essingeleden. Snart blir det baracker också pga utrymmesbrist. Oklart hur många elever de tar in per ny årskurs. Jobbar enligt ryktet utan papper och penna för att lära sig skriva och läsa - enligt en metodik som inte är utvärderad. Nationella provresultat saknas eftersom skolan är så ny. Grannar som har barn där är jättenöjda. När den nya byggnaden är klar blir det vår närmaste skola F-6, ca 3 minuters promenad hemifrån. I dagsläget är det ca 15 minuters promenad varav en jättelång backe.


Det verkar nu som om vi är i lyxscenariot att E har köat så länge så att hon kan få plats på vilken som helst av dessa. Och därutöver har vi reservplatser till tre populära skolor i centrala stan som vi sökt som back-up när vi inte visste var vi skulle bo. Utgår dock från att hon inte får plats på ngn av dem till hösten utan möjligen längre fram i så fall.

Vilken hade ni valt? Ge mig vägledning!

Friday, February 3, 2017

38 år och längtan

På café med te och kaka. Mamma ringer.
- men är du där alldeles ensam?
- ja.
- men då skulle ju jag varit där med dig!
- precis. 

Och vi pratar i en halvtimme men känslan av att hon är för långt bort är överväldigande.

Annars då?

Ny laddning müsli. Tjatar om min müsli men åh vad jag gillar den. 
Nästan varje dag promenerar jag. Jag går så långt jag orkar i nån riktning, letar upp ett ställe för kaffe/te och åker sen kollektiv hem igen om jag inte fått feeling och vill gå ännu mer. Har kommit till flera för mig nya ställen. Lyssnat på isens ljud vid en liten halvö i Mälaren. 

På kondis i Gröndal kostar ett vaniljhjärta 28 kr. På kondis i Bredäng 15 kr. Antar att det är samma ratio som för bostäder. Lärde mig nyligen att betongkolossen nedan är nåt slags motsvarighet till vattentorn. Har gått förbi den ibland.
Gjorde en pinata av en papperskasse till Es sexårskalas.
Lyckan var total när barnen fick pyssla fritt med återvinningen ett par dar.

Vi fick feeling och möblerade om köksmöblerna. Tycker det är sämre men omväxling förnöjer.
Ska idag leta upp en ersättningslampa för den här som efter tre års trogen tjänst gav upp. Funderar på om jag ska orka ta barnen på bio. 

Thursday, February 2, 2017

Fantasilös?

Ser Lars Lerin som möter Barbro Lindgren. Blir kär i dem båda. De pratar om att måla och skriva. Och jag slås av en sak jag tänkt på men inte har formulerat tidigare. 

Jag har aldrig känt nån vidare inspiration när det gäller sånt som ska uttryckas med bildspråk. När vi skulle rita i skolan sneglade jag på de andra och härmade deras val av motiv även om jag sen ritade det på mitt eget vis. Samma i slöjden. Fick vi däremot uppgiften att "rita ett hus" eller brodera enligt mönster kunde jag verkställa det utan problem. 

För ett tag sedan när jag var med på förskolan med barnen skulle de rita med kol utomhus. Jag fick också ett papper och en kolkrita i handen. Hjärnan stod helt still. Till slut kom jag mig för att rita en myra och en snigel. Klumpiga och utan finess.

Samma sak när E bad mig rita en groda för nåt år sedan. Den hon ritade själv blev betydligt mer lik nån groda som nånsin levt.

Be mig däremot skriva om något och jag tar mig an uppgiften med lust och t o m kanske ambitionen att vara stilist i nåt avseende.

Vad säger detta om mig? Skulle jag rent av vinna något på att börja måla/skulptera? Finns det andra som jag? Analysera i kommentarsfältet bitte. 

PS. Jag uppskattar verkligen andras bildkonst, hantverk osv. I synnerhet Lars och Barbros! 

Wednesday, February 1, 2017

Desto fler lunchlådor till mig ✌🏼

Jag planerade och lagade middag. 145 kronor färsk lax som huvudråvara. Barnen spottade ut. Solrosen sa att han fick kväljningar. Själv tyckte jag att det var ganska gott.