Sunday, May 31, 2015

Bokutmaning

Jag ser mig själv som en som läser mycket men ärligt talat går det upp och ner. Och det har länge varit mest ner. Försöker läsa med barnen men önskar att jag gjorde det mer. Försöker läsa själv men ibland blir det mest bloggar och tv-serier (Som t ex Jordskott. Såg slut igår och känner mig lätt smutsig efter tio timmar waste of lästid som jag lagt på usel dialog, tråkig story och utrop av "Josefiiin"). Men på sistone har jag ändå läst flera böcker och har flera intressanta på g.

Och idag läser jag ut den här. Lättläst. Men inte nån direkt läsupplevelse. Montelius intervjuad i P1 om kulturtanter var betydligt intressantare än att läsa boken. Ska diskutera den i min bokcirkel på tisdag.

Och redan imorgon kör jag igång bokutmaning här i bloggen! Den som läser får läsa!

Monday, May 18, 2015

Är det jag som inte hänger med?

På barnkalas igår. Födelsedagsfemåringen håller plötsligt en leksakspistol mot mitt huvud. 

Jag: Jag tycker inte om när du siktar så där på mig. 
Barnet: Vem ska jag skjuta på?
Jag: Jag tycker inte att du ska sikta på människor alls. Var snäll och ta ner den. 
Barnet: *såg ut som om jag sagt något superkorkat, vände sig om och gick därifrån*

Ingen annan vuxen sa något. I barnets rum fanns i princip bara superhjälteleksaker, bilar och krigsleksaker. Plus en tv placerad mindre än en meter från sängen (som förstås var bäddad med superhjältelakan) ihop med en tv-spelkonsol. På hyllan bredvid stod många spel märkta 18+. Och när barnen skulle fika satte en förälder på en film med 7-årsgräns på tvn (barnen var alltså 4-5 år). Med ljudet jättehögt. Med engelskt tal. 

Jag kände mig som värsta prettomamman som legat under en sten i hundra år. Men vad vet jag. 

Jag tycker dock att det känns bra att E på vägen dit sa "mamma, jag har ändrat mig, jag vill att du stannar hela tiden" fast vi tidigare sagt att jag skulle ta en promenad. 

Friday, May 15, 2015

Bu för vuxna ibland

Hörde några på t-banan prata om någons barn och den ena sa frustrerat "men det är ju så konstigt, hans KOMPISAR gör ju inte alls sådär, DOM är ju inte såna, varför GÖR han då så?".

Och jag tänkte, stackars barn, oavsett vad det handlar om, att bli jämförd så där. Barnet var inte med och det var oklart vilken ålder han kunde ha men ändå. Kände att jag trots nästan ingen info alls om vad det handlade om ville säga: sluta jämföra, han är väl bra på nåt annat, tyck om honom som han är och det är faktiskt inget som säger att det är kompisarna som har/gör rätt.

Och visst, jag fattar att man som förälder kan bli less och trött på sina barns beteenden. Visst kan man behöva ventilera men nån. Men kanske inte så där uppgivet på t-banan. Jag hoppas innerligt att mina barn ska känna att inför sina föräldrar räcker det att vara som de är.

En annan gång på en t-baneperrong såg jag en förälder med två barn, ett som gick, ett i barnvagn. När föräldern ville att det gående barnet skulle akta sig på perrongen körde hen på det med vagnen för att liksom knuffa barnet i önskad riktning . Vad lär man barnet genom att göra så? Att det är okej att inte kommunicera med ord? Att vuxna får behandla barn så - för jag gissar att vederbörande inte skulle ha kört på en vuxen med flit utan kanske sagt, ursäkta, kan du akta dig?

Jag kanske inte lyckas leva upp till det 24/7, men mitt mål är i alla fall att behandla mina barn minst lika bra och respektfullt som jag skulle gjort om de vore vuxna. Om det kräver många och långa diskussioner och argumentationer, jajamensan, ibland känns det som om jag befinner mig i Gökboet. Men jag tänker att det ska löna sig. Och bidra till att barnen i längden blir empatiska personer som visar andra respekt. Den som lever får se.