Tuesday, August 27, 2013

Å nästa vecka ska jag hinna jobba några timmar också

Igår fikade å lunchade jag på stan mellan 9.30 å 15.

På dagens schema:
Gå ner med fläkten till källarförrådet, hämta upp babysittern å lapptäcket från detsamma. Betala räkning, föra över pengar å förhandla med Trygg-smygpremiehöjarna-hansa.

Det är hektiskt att ha föräldratjänst.

Dagens i-landsproblen

Sitter i soffan å ammar. Har inom räckhåll BARA datorn, två iphones å fjärrkontrollen till tvn. Kan alltså INTE stänga av radions avsnitt femtioelva i en följetong för att istället se en dokumentär på datorn. Å kaffet i koppen är slut å jag har inget vattenglas på soffbordet.

Mvh rookie mom

Sunday, August 25, 2013

En övning i tacksamhet

Handtaget till tvättmaskinen gick sönder. En miniliten plastbit bröts av. En miniliten plastbit som tycks fylla en central funktion vad gäller att öppna å stänga luckan. Mycket opraktiskt i ett hem med två små barn som producerar mängder av tvätt.

Det är då jag förvånat hör mig själv säga följande till solrosen:

- Men vilken tur vi har. Vi må ha en trasig tvättmaskin. Men vi har en hel å fin å ny bebis. Vi har pengar på banken att betala reparationen med. Å det finns faktiskt en tvättmaskin i källaren som går att boka tills det är löst.


Nu har jag förresten beställt en reservdel på nätet å satsar på att försöka laga luckan själva i stället för att ta hit en potentiellt dyr reparatör.


Ni kan kalla mig queen of mindfulness.

I väntan på kaffekoppen

Bebisen tar igen nattens praktbeteende att bara vakna två gånger. Nu är det morgon å mat mat mat som gäller. Sympatiskt att sova på natten å äta på dan förstås. Men den orutinerade mamman trodde att det åtminstone skulle kunna kombineras med en kaffe. Tji fick hon. Rosendal öppnar 11. Tur att solen skiner fint i ryggen så att jag är varm å bebisen i skuggan.


Mvh livrädd för mjölkstockning

Friday, August 23, 2013

Templet

Med risk för att låta pretto. Kroppen alltså. Så fantastisk den är. Så mycket jag vill ta hand om den.

15 kg upp den här graviditeten. En del rygg- å höftont på slutet. Superduperont i ärret efter förlossningen. Helt stillaliggande brände å bultade det så att jag inte kunde vända mig de första nätterna. Fick morfin som inte ens det tog bort all smärta. Hade jätteont i ryggen de första nätterna hemma när jag skulle ligga å amma. Räknade hela tiden timmarna tills jag skulle få ta nästa dos alvedon-voltaren.

Å så vände det. Efter fyra dagar släppte det värsta i ärret. Efter tio dagar klarar jag mig utmärkt på enbart alvedon. Ryggontet kommer å går men kan nog mest förklaras av att mejerifabriken gått från grossessens E-kupa till den osannolika 70H i storlek. Jag ammar å ammar å tänker tacksamt att det är fantastiskt att kunna ge sin bebis mat. 12 dagar efter Sams entré är 8 gravidkilon borta. Mindre än hälften kvar alltså.

Magen fick sig lite lila bristningar, en utåtnavel å ett par nya röda födelsemärken den här omgången, det ska inte förnekas. So? Jag fick en bebis! Å förra gången åkte den här kroppen tjejvasan med platt mage ett år efter bebisankomsten så det finns hopp om att komma i form även denna gång. Kroppen, you can do it!

Thursday, August 22, 2013

Vården - när den slår alla tänkbara förväntningar

Om bemötandet i vården funkade lika fantastiskt som vid Sams födelse skulle det inte finnas mycket att klaga på. Jag är så nöjd, tacksam å överväldigad över hur allting funkade.

Först å främst. Vi hade planerat föda på ett helt annat sjukhus. Dagen innan allt satte igång fick jag ett infall å sa till solrosen att vi kanske ska ringa BB Stockholm i stället å se om det finns nån plats när det väl är dags. För där får man bo på patienthotell om allt går bra å det kan ju vara roligare än en trist sal som jag i värsta fall måste dela med nån å där solrosen inte får sova kvar. Å vi fick en plats på BB Stockholm. Trots att det är den klinik som hänvisar flest patienter nån annanstans. Att det sen inte blev nåt patienthotell utan en sal, fin som ett hotellrum, på själva avdelningen gjorde inget för vår del. Solrosen fick självklart vara kvar för att assistera mig å spädcheetahn efter snittet. Det hade han sannolikt fått oavsett var vi hamnat förstås.

Båda de personalteam vi hade under förlossningen var fantastiska. De var peppande, coachande, ödmjuka å pålästa om våra önskemål å behov. Om det gjorde nån skillnad att vi denna gång hade en förlossningsplan upprättad med en barnmorska från Karolinska kan jag bara spekulera i. Oavsett, var allt som i den bästa av världar. Varenda punkt på övre delen av den här listan uppfylldes med råge. Jag fick massor av tips för att hantera smärtan å orka fortsätta å jag kunde ta till mig dem å använda dem. Personalen coachade också solrosen å fick oss att jobba som ett team.

Så trots att jag inte sov på sisådär 40 timmar blev jag aldrig totalt utmattad eller uppgiven den här gången. Jag kunde hela tiden känna att alla gjorde sitt bästa för att vi skulle få en förlossning att vara nöjda med. Precis som jag önskade kom de med bra förslag på positioner, hjälpte mig att mobilisera min ork å kunde hjälpa mig vidare. De förstod att jag inte behövde nån mer smärtlindring än lustgas (å absolut inget värkstimulerande) - å de såg när det var dags att nöja sig.

Jag är så imponerad av det jobb barnmorskorna å sköterskorna vi mötte gör. Att ta hand om människor i en så utsatt situation, lyckas läsa av behoven å tillgodose dem. Visst är omvårdnad som fackkunskap något man kan lära sig å inte något Florence Nightingalekall som bara vissa har läggning för men det engagemang vi mötte är mer än jag hade kunnat föreställa mig att nån ska orka uppbringa en augustilördag på jobbet. Särskilt som arbetsuppgifterna innehåller en rejäl dos äckelpäckel med kroppsvätskor å intima frågor. Å särskilt som barnmorskorna med sina minst fem års utbildning i bagaget inte precis är högavlönade.

När lillebror lyftes upp ur min mage kom alla i hela operationssalen till mig å sa "grattis!" över det gröna skynket. Barnmorskan visade upp spädcheetahn för oss å sen tog hon å solrosen honom för koll av barnläkare innan jag fick honom till mig medan min mage fixades i ordning. Hela tiden satt barnmorskan bredvid å pratade med oss, berättade hur fin lillebror var å tittade till oss. Jag förstår att det är rutin å att det står i deras typ manual å att de gör det här 8-15 (enligt narkossköterskan) gånger om dan. Men det är en fantastisk rutin, en som betyder mycket för nån som mig i en utsatt situation. För dem är vi bara ett cheetahteam i mängden. Men vi kommer aldrig att glömma den dagen eller de personerna.

När vi åkte hem från BB sa barnmorskan, som checkade ut oss, med ett stort leende: välkomna tillbaka om det blir aktuellt.

Å jag log inombords. För blir det aktuellt är det precis dit jag vill återvända. Även om de betonade att det inte blir aktuellt att föda på annat sätt än med planerat snitt för min del igen. Det må vara hänt. Det är inte som jag tänkt mig. Men det blir också bra.

Wednesday, August 21, 2013

När lillebror kom till jorden

På kvällen den 9e började jag ana att nåt kunde vara på g. Jag pratade med min mamma i telefon vid åtta å konstaterade att det nog inte skulle bli nån bebis under helgen när hon skulle vara ledig å kunna rycka ut för cheetahvaktpass. Solrosen å jag såg klart sista avsnittet av Orange is the new black (rekommenderas btw!) å jag hade sammandragningar hela tiden. Men äsch, det hade jag väl haft förr utan att nån bebis dykt upp. De avtar väl när jag lägger mig, tänkte jag. För säkerhets skull ringde solrosen våra akutbarnvakter i stan å förvarnade om att det möjligen kunde vara dags för en barnvaktsutryckning senare på natten. Å mycket riktigt, vid fyratiden fick de komma förbi. Å mormorn satte sig på första tåget för att ta över vid lunch.

Då hade vi ringt förlossningen på en andra gång å fått klartecken på att det var dags att åka dit. Jag hade haft regelbundna värkar hela natten å nu var det fem minuter mellan ungefär. Vi tog en taxi och var framme vid förlossningen strax innan fem på morgonen.

Då var jag trött. Jättetrött. Hade ju inte sovit nåt på natten. Var orolig över hur jag skulle orka. Låg på soffan å vilade, profylaxandades å kopplade in tens så småningom. De satte en nål i handen på mig. Mätte värkar å bebisljud med CTG. Kom med filtar å värmekuddar - för ironiskt nog frös jag ordentligt för första gången denna sommar.


Väggarna må vara tjocka på ett sjukhus men tydligen inte så tjocka att vi kunde undgå en ylande födande kvinnas ljud från grannrummet. Det var vi inte upplagda för. Vi satte på radion å lät lugna favoriter överrösta. Efter ett par timmar med vila till musik var det dags för undersökning. Vilken besvikelse när den visade på ynka tre centimeter. Ytterligare ett par timmar lugn väntan, vila å andning med tens hann det bli innan det beslutades att hjälpa till så att vattnet skulle gå. Ett ultraljud gjordes för att säkerställa att bebisen låg bra med huvudet å enligt journalen visade det inte på några konstigheter.

Efter det gick det inte att ha kvar tens eftersom de också fäste en kontrollelektrod på bebisens huvud. Å eftersom värkarna plötsligt ökade markant fick jag i stället stifta bekantskap med min blivande bästis lustgasen. Vi blev oskiljaktiga å jobbade som ett superbra team. Med i teamet var förstås även solrosen som gjorde en fantastisk insats med coaching, lagom dos skämt å skratt, matning med läkerol, blåbärssoppa å saft samt ovärderlig höft- å ländryggsmassage hela förmiddagen. Jag hade varit skeptisk till solrosens önskan om att vi skulle le å ha kul under förlossningen men faktum är att det faktiskt blev en hel del av den varan mellan värkarna. Jag upprepade för mig själv som ett mantra att det faktiskt är mer vila än värk totalt sett. Å jag såg min målbild där jag, solrosen å våra två barn är på en paradisstrand framför mig. Tack vare lustgasen såg jag också emellanåt randiga å prickiga mönster å pandabjörnar. Jag till och med pratade om "när vi får nästa cheetah".

På ett par timmar var jag plötsligt nio cm öppen. Det blev mycket runtflytt i rummet. Stå en stund. Pall en stund. Pilatesboll en stund. Ligga på sidan en stund. Allt för att variera å stimulera till framåtskridande. Å voila, 10 cm!

Ont gjorde det och jobbigt var det, men någon bebis kom inte ut. Den kom helt enkelt inte ner tillräckligt. Med hjälp av de mest fantastiska barnmorskorna å sköterskorna (hann avverka ett personalbyte) testade vi alla tänkbara positioner å metoder. Kör en timme till, peppade de. Å jag körde. Emellanåt kunde jag verkligen känna hur huvudet sjönk ner en bit men aldrig tillräckligt. Jag fick krystkänslor av mig själv men de ledde ingenvart å vid varje undersökning kunde barnmorskan konstatera att nej, det är faktiskt en bit kvar.

Bebisens hjärtljud började sjunka mycket under de starka värkarna. De kallade in läkaren som gjort ultraljudet å han tog laktatprov på bebisen för att kolla att den var ok. Den var ok. 20 minuter till nu, sa de. Å jag tog i för bebis å republik. Men inget hände. Jag stod lutad över den uppfällda sängryggen å såg hjärtkurvorna på en skärm längre bort i rummet. Å jag kunde se hur personalen gestikulerade till varann om att de sjönk ibland. De konsulterade läkaren igen å sa att de kanske skulle ta ett prov till. Samtidigt märkte jag att solrosen inte längre var lika lugn, hade svårt att vara stilla bredvid mig.

Å jag började bli rädd. Jag fokuserade mina krafter till att fixa värkarna å samtidigt spana runt i rummet efter en sugklocka. Tänkte att nej, inte det, låt det inte bli som senast. Fortsätt inte tills det blir oundvikligt med klocka. Jag var trött å ledsen å sa till solrosen att om det inte händer nåt, om det inte går framåt så är det bättre att avsluta med snitt. Det faktum att de aldrig ens föreslog värkstimulerande eller liknande tydde på att värkarna var starka nog som det var. Men ändå sjönk bebisen inte ner sista biten.

Jag fick ligga på sidan ett tag. Värkarna avtog. Barnmorskan överlade med läkaren å de kom båda till sängen där vi tillsammans bestämde att okej, det räcker nu. Det går inte framåt å vi har försökt färdigt. Vi nöjer oss nu. De försäkrade att det ännu inte var nån fara för bebisen att fortsätta försöka men att de samtidigt förstod om jag ville avsluta.

När vi kom ner till operationssalen gick allt fint och smidigt (förutom att solrosen var lyckades fördröja operationen - han var så nervös att han var tvungen att springa och kissa när läkaren stod med kniven i handen). Själv kände jag mig mest lugn å stolt över min insats, att jag hade försökt allt vad jag förmådde - å förväntansfull inför att vi nu skulle få träffa bebisen.


Klockan 16.30 den 10:e Augusti kom lillebror! Han skrek direkt när han lyftes upp ur magen. Han var helt ny å alldeles underbar. Precis som Edith vägde han prick 3320 gram å var 50 cm lång. Helt perfekt - men med ett märke efter elektroden i pannan. Barnmorskan konstaterade att han uppenbarligen legat med pannan ner när den sattes. Läkaren säger att lillebror inte låg i pannbjudning när de plockade ut honom dock. Men vid något tillfälle har han gjort det. Å han har, precis som sin syster, inte kunnat ta sig ut sista biten. Vilken tur att det fanns en genväg!

Sunday, August 18, 2013

Tvåans lott i livet - på gott å ont

- Sova med bajsblöja. Vem väcker en sovande bebis? Bättre utnyttja tiden till en dusch/vila/äta/whatever.

- Ropa rätt länge innan nån lyfter upp en. Det stärker väl lungorna eller nåt. Vi hade en middag att laga. En tvååring som kissade på pottan. Å telefonen ringde ju.

- Bli ivägdragen i vagnen till en förskola full av barn (med potentiellt livsfarliga virus fast jag tänker att det är sommar å inte så farligt nu) som flockas kring vagnen. Storasyster ville ju "föllä bebisen"å stå på plattan på vagnen. Så solrosen drog iväg ensam dit dag fyra med båda barn medan jag stannade hemma å drack kaffe å läste tidningen.

- Bli pussad/kramad/väckt i tid å otid. Lillebror får liksom hänga med i storasysters svängar. Å vice versa emellanåt förstås. Vi hinner inte vara riktigt lika nazi med storasysters rutiner, matpreferenser etc.

- Få somna på sidan tätt intill tutten. Sam visade sig vara en hejare på att amma. Hugger som en målinriktad kobra, får snabbt å bra grepp. Redan andra natten på BB fick vi till liggamning. Så vi maxar alla inblandades nattsömn med att flytta honom från sida till sida för att byta blöja, äta å somna om. OBS att han ligger i sin spjälsäng utan gavel fäst mot vår säng på ena sidan, vi har luftigt runt honom utan täcke å att jag rullar honom till ryggläge när han släppt taget.

- Få en tutte i munnen så fort en knystar. Jag är ofantligt mycket bättre på att gilla läget å bara ta det lugnt å amma än jag var med Edith. 15 gånger, 20 gånger per dag, äsch, det varar inte för evigt. Om jag ska sikta på ett halvår som mål är det ju "bara" 24 av 25 veckor kvar nu dessutom. Har hittills också  lyckats sova minst ett dagpass om dan när bebisen sover utan att bli stressad av att jag "borde" göra annat.

Thursday, August 15, 2013

Säg hej till lillebror!



Han är fem dagar gammal idag. Vi gillar honom väldigt mycket. Han är mysig, vill vara nära å amma ofta. Ungefär så mycket helt unika karaktärsdrag har visat sig än så länge hos teamets nycheetahtillskott. 

Jag då? Jag är snittad å äter massa smärtstillande. Jag sitter mest i soffan å ammar. Är inte så rastlös, inte alls så galet trött - ännu i alla fall. Tar det bara lugnt. Lyssnar på sommarprat å ammar. Senaste dygnet uppskattningsvis minst 15 sessioner. Ni kan kalla mig Skånemejerier.

Detaljerna kommer på kort sikt. Men nu ska vi sova för nu är det natt. Sova ska också vareviga cheetahkatt.

Friday, August 9, 2013

Vecka 40

Jag trodde inte jag skulle behöva stifta bekantskap med dig, vecka 40. Men tji fick jag. Så nu ställer jag in mig på 41 å 42 också för säkerhets skull.

Jag behöver väl inte betona att det är segt å tungt å varmt. Idag är det svalare å det är verkligen välkommet.

Annars i veckan har jag haft en date om dan. Har bakat lite mer småkakor. Kokt citronsaft med mynta. Kokt aprikosmarmelad. Repeterat lite profylaxgrejer. Men framför allt vilat. Vilat. Vilat.

Emellanåt har jag irriterat mig en aning på en del som smsar/ringer å "kollar läget". Fast än så länge tror jag inte att nån på allvar snokat utan faktiskt haft ett ärende/frågat i all välmening. Ska jag vänta i ett par veckor till är det ju dessutom rätt trevligt med nån form av social kontakt emellanåt. Vi får väl se hur det blir framöver...

Veckans barnmorskebesök visade på lägre blodtryck, perfekta värden i övrigt, en mage som växt ytterligare ett par cm å en fortsatt fixerad bebis "som bara behöver sparka ifrån". Jag föreställer mig att den gottar på sig med allt jag äter nu (en high carb high fat-diet med enorma mängder glass, pasta å söt dryck) å kommer väga minst 4 kg.

Idag gör jag så lite som möjligt. Värmer soffan. Oljar in magen. Dricker hallonbladste. Tittar på Homeland. Ska strax sätta alarmet å sova middag.

Sunday, August 4, 2013

Kökstjänst

Den som hälsar på oss när bebis anlänt kommer gå härifrån kolhydratstinn. Nu har cheetahn å jag bakat så att frysen är fylld till bredden. Det betyder förvisso inte jättemycket med tanke på att frysen är väldigt liten å även ska rymma lunchlådor för framtida bruk. Funderar nu på vilka kakor som håller sig i kylen å ändå är goda att servera sisådär ett par-tre veckor framöver. Ogillar starkt smaken av kylskåp som kan sätta sig i småkakor som förvaras kallt för länge.

Vi jobbar samtidigt på projekt "sänka ambitionsnivån" som innebär att laga enklare middagsmat i större mängder så att det a) tar mindre tid och b) räcker till ovan nämnda lunchlådor. Den senaste veckan har jag bidragit med en gammal pajklassiker, improviserad gazpacho, laxburgare på rostbröd med mangosalsa å fiskpinnar med mos. Och så fick jag den mindre begåvade idén att göra nåt som kallas "afrikansk gryta". Superstark, varm gryta som hade gjort sig på hösten men knappast mitt i sommaren. Solrosen slängde receptet å lovade kunna improvisera fram en bättre variant i höst. God å enkel sommarmat gör sig dessvärre sämre än grytor å liknande för frys å mikro. Nån som har tips?