Minns när jag försökte få honom att muntligt lova att aldrig vara otrogen. Och hur han sa att det var absurt att lova en sån sak. Att det inte heller betydde något för honom att jag kunde uttala ett sånt löfte.
Sällan har jag känt mig så maktlös och ensam. Jag ville ge honom trygghet i ett avseende som betydde mycket för mig. Typ, vara mot honom som jag ville att han skulle vara mot mig. Hela kristna tänket.
Men det föll platt. Det var inte det att det gjorde så jävla ont. Det var mer det att allt som dittills känts tryggt drogs undan. Han försökte nån halvmesyr men det funkade aldrig riktigt. Frågan är om talet kring frågan avtände honom.
Det räckte med att jag senare satte ner tassen rejält en gång för att han skulle se sig om efter det enkla, oförstörda, oförargliga och enbart glada. Även om det för alla andra vara raktigenom uppenbart att hon var en yngre, oförstörd version av mig - den utan krav, åtminstone i situationen.
Det enda jag behövde var exklusiviteten. Och den pissade han på.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Posts
No comments:
Post a Comment