Och jag snubblade nästan i det rullande gruset på gatan som äntligen har isfria fläckar

1 mars 2016.

Låt mig minnas sådana här dagar.

När vi hade en mysig morgon tillsammans hemma och solrosen och jag sen lämnade barnen ihop för att åka till jobbet samtidigt. Sen blev ett möte inställt så jag hann läsa en text och skicka flera mail som folk väntade på. Och sen blev ett möte inställt imorgon också så det jag skulle ha behövt göra ikväll för att hålla tidplan kan jag göra då istället.

Jag hämtade barnen som var glada och smutsiga. Och lite snoriga. Klockan var halvfem när vi tittat på ett nytt bord, hämtat teckningar, pratat om hökens vingar, hämtat nappen och elefanten på hyllan och kollat efter om Charlotte var kvar för att säga hejdå. Vi tog med grannbarnet hem och de lekte ute och sen inne med ytterligare ett grannbarn. Solrosen kom tidigt och vi lagade ett nytt middagsrecept som bästa teamet. Sam hackade fetaosten själv. Vi bjöd ett av grannbarnen på middag för hon ville så gärna äta hos oss. Sen lekte de utan minsta tjafs.

Kvällsmacka, pyjamas, kissa, smörja, borsta hår, borsta tänder gick utan alltför mycket gnäll. Vi hann diska och starta en tvättmaskin också.

Och barnen ligger i sängen strax efter sju och lyssnar på en ljudbok. Vi har sagt den magiska formeln. Den som säger att stjärnorna i taket ska skydda dem från läskiga drömmar och det går en ängel runt vårt hus och tittar till oss.

Och jag kan sätta mig i soffan med en kopp av det godaste koffeinfria Earl Greyteet som jag hittat (på Tehuset Java på Odengatan) och läsa en bok och se Rapport. Tänk att det kan vara så här.

The sunwing experience

De spelar musakversioner av imagine och Patti Smith i restaurangen. Maten är dyr. Ätbarhet trea.

Men.

De tar hand om femåringen i en timme och låter henne prova scenkläder, stå på scen och bli intervjuad som en rockstjärna. De tar henne på piratäventyr.

Vi bygger sandslott. Vi tittar på ministars show med den glittersminkade femåringen på scen i huvudnumret. Tvååringen får så mycket glass han orkar. Och äppeljuice. Och dansa dansa med björnen och giraffen. 

Vi  åker vattenrutschkana och kiknar av skratt. Och i kön när vi ska åka för minst sjuttonde gången frågar ett barn mig: hur många barn har du? 

Två overallfria veckor upcoming

Vad gör vi nu då? Ställer in oss på att inte vara långlediga i vår/sommar med nyfödd och att inte vara föräldralediga i varmt land nästa vinter. Försöker uppbåda energi och entusiasm för jobbet och att planera vad en ska göra där i höst i stället för att gosa bebis.

Och påhejade av våra respektive chefer sätter vi oss själva i första rummet (till och med framför klimathotet) och bokar en resa till Thailand för att göra något kul ihop hela familjen denna vår.

Det är privilegierat. Och det är inte gratis. Men det är betydligt billigare än att vara föräldraledig i ett år plus.

Har snyftat hela vägen till jobbet

Är det nån som bär på oförlöst gråt som behöver komma ut? 

Lyssna på Therese Christianssons vinterprat i P1. Om människor.

Det är som det är

Kroppen lurade mig. Lät bli att hinta om att något var fel. Lät mig ta ut en massa glädje i förskott.

Sen krasch boom bang. Mattan drogs undan under våra fötter.

Tre procent av missfallen sker efter vecka 12 sa de. Check.
En procent blöder av den där tabletten som skulle säga åt kroppen att stänga av att vara gravid. Check med bestämdhet. Kläderna jag hade på mig när vi kom till akuten en halvtimme efter att det börjat blöda fick kastas.

Blodet efteråt varade i två veckor. Ganska så exakt. Det är lite tomt efter det. Som om det var det sista av bebisen. Som om den tog ett utdraget farväl men nu är klar med det. Fast jag påminns fortfarande en månad senare om kroppens brist på blod fortfarande ibland. När jag reser mig hastigt.

Som en sorg efter någon som dör fast i ett snabbare tempo skulle jag säga. Efter en vecka fysiskt okej, inte konstant yrsel. Därefter en vecka väldig ledsamhet. Och sen med huvudet någorlunda stadigt över vattenytan. Även om jag sjunker och får kallsupar ibland.

Jag säger inte allt det här när nån frågar.

Det är som det är.
Klyschigt kanske. Men det är nog så jag oftast svarar när folk frågar "hur det är".

Avundsjuka

Den här veckan på jobbet har jag fått berätta flera gånger. För dem som märkte att jag försvann från jobbet från en dag till nästa och inte dök upp igen förrän året därpå. Och för dem som plötsligt noterar att jag har mina vanliga jeans igen. För dem som skickade blomsterbud hem till mig. För dem som tänkte på mig.

Det är okej att berätta. Oftast. Räknar med att det blir fler gånger nästa vecka när alla är tillbaka.

Det som känns svårast är att jag denna vecka fick kännedom om en ny graviditet i bekantskapskretsen och att det föddes två nya bebisar varav en som fick ett namn som är väldigt likt ett av våra favoritnamn. Jag är inte missunnsam eller så. Jag gläds med dem. Men jag är uppriktigt sagt också avundsjuk. Jag vill också ha det där. Jag vill också få vara förväntansfull. Och jag vill nån gång ytterligare få komma hem med en liten nyfödd.

Tacksamheten

Skulle vara fint att vara lite mer zen. Lite mer buddhist i allmänhet. Inte jämföra sig så mycket. Se det gröna gräset på vår egen sida staketet. Inte vara så avundsjuk.

Nej, jag önskar ingen fyra vändor på gynakuten på en vecka. Eller att stå med blod ner till vaderna i akutens entré. Man ska inte jämföra för jag vet ju inget om att gå i nån annans skor.

Men ibland när jag hört vissa sucka och beklaga sig eller sätta sina behov i första rummet de senaste veckorna jag jag tänkt: men era barn lever, de dog inte i magen.

Aldrig har jag varit så tacksam och lycklig över mina levande barn som nu. De gör att jag orkar. Att jag inte sjunker ner i deppigheten. Att jag ändå ser en mening i att planera framåt och hitta på saker.

Att få gå upp med dem fast klockan är innan sju och det är mörkt. Att få hålla dem i handen medan de somnar. Att för tusende gången få svara på frågor som "hur ser ett ä ut?". Det är ett sant privilegium att få vara med dem.