vem är det egentligen som ställer till med problem?

hittade på jobbet ett vykort där det står:
"På våran institution är det inget problem. för här finns det väl inga homosexuella?"
tanken är säkert jättegod, men jag tycker det finns ett inneboende problem när vi försöker diskutera frågor som rör inkludering och mångfald för alla och utgår ifrån ett problemperspektiv. För någonstans ligger det någon slags underton av att när det finns homosexuella så finns det problem. Precis som att den där ensamma kvinnliga chefen på något gubbslemmigt företag är problemet. När problemet just är enfalden. Att enfalden trivs i sin enfaldighet. Att utrycka sig som gjorts på vykortet, och som görs i alla möjliga sammanhang blir ju just en självuppfyllande profetia. Vi lär oss att det ska vara problematiskt med kvinnor, homos och gud vet vad..

En högt uppsatt person på Malmö högskola berättade för längesen för mig om ett föredrag hon varit på med nån brasiliansk organisation som hade erfarit problem när föräldrar fått reda på att deras barns dagisfröken var homosexuell och skickade ut en blankett med frågor av typen "hur skulle du reagera om du fått reda på att ditt barns dagisfröken var heterosexuell?" "tycker du det är okej att heterosexuella människor skaffar barn tillsammans" et cetera.. jag tycker det är en bättre väg att gå. att ifrågasätta normen. att se vad som faktiskt egentligen är problemet.

sen är det ju lite irriterande att de skriver "våran" istället för vår också. och så heter det säkert inte dagisfröken nu för tiden. så sorry about that. jag är lite efter i tiden bara.

men ja, anklaga de som anklagas bör, inte de som får tampas med skit obefogat, hela tiden. tack!