One of these days

Jag har sovit uselt bredvid en bebis som grymtar, gnäller å tappar nappen om vartannat. Jag har vaknat vid sex av att bebisen bajsat ner sin säng (solrosen tog hand om bajsiga bebisen, jag tog hand om sängen). Jag har sovit vidare i stora sängen med bebisen som dock väckte mig med ett vrål efter nån timme - för att sen ganska omgående somna om medan jag uppgivet gick upp å bakade kokosdrömmar.

Jag har tagit snygga vårkappan (som jag köpte förra våren för typ lika mycket som jag får ut i månaden från fk numera...den ska slitas med andra ord...) men det blåser som satan å jag huttrar å inser att jag inte kan promenera över Västerbron i blåsten. Jag har väntat på bussen i åtta minuter (=osedvanligt länge för att vara Sthlms innerstadsbussar).

Då ockuperar nåt slags dagmamma med sex ungar i oranga västar å en dubbelsittvagn hela barnvagnsutrymmet på bussen. Jag väntar på att hon ska göra en rockad å förflytta ungarna. Det gör hon inte. Då skriker det spydiga åbäket till busschaufför i högtalaren:
- Om du inte får plats med din vagn får du gå av å vänta. Inom 24-36 sekunder kommer nästa buss. Om du kan vänta alltså.

Jag skakar på huvudet å svarar med ett surt suckande nej men går likväl av bussen. En man säger att jag ska komma å att han ska hjälpa mig. Jag skakar på huvudet å säger att jag väntar. Ingen buss i sikte. Jag sätter mig på bänken å är glad att jag har svarta solglasögon att gråta bakom.

Å då har jag ändå inte berättat om när min barnvagn fastnade mellan tunnelbanedörrarna förra veckan.