Wednesday, September 18, 2013

Tålamodet å profylaxandningen

Klockan är 8.15. Vi ska vara på förskolan 8.30 å ska bara borsta tänder å klä på oss först.

Cheetahn skriker för att hon inte får klättra upp på handfatet med kranen som hävstång. Jag ger mig inte. Hon springer ut ur badrummet. Bebisen skriker i babysittern. Cheetahn öppnar min garderob å tar ut ett gäng av mina trosor å lägger på bebisen i sittern. Jag ignorerar å borstar mina egna tänder så länge. Gungar babysittern med ena foten under tiden. När cheeahn väl återvänt till badrummet å tandborstningen är avklarad gastar hon för att hon inte vill ha fleecejackan utan en kortärmad vit sommarkofta. På den punkten ger jag mig å hon får ha den ovanpå bamsetröjan under regnjackan.

Bebisen gnäller, orkar inte skrika längre. Lägger honom i vagnen under tjock filt. Cheetahn vägrar gå själv men är ok med ståplattan å försöker imponerande nog inte rymma en enda gång under den 3 min långa promenaden.

Framme på förskolan 8.50. Ett annat barn skriker för att hon vill stå på ståplattan till vår barnvagn. Skönt, tänker jag, det är inte bara mitt barn som kinkar.


Alltså. Såna här morgnar vill jag också ställa mig i hallen å bara skrika: ungjävel, skärp dig, gör som jag säger.

Men det skulle ju inget bli bättre av. Tvärtom. Å det är förstås inte lydnad jag är ute efter utan gott samarbete. Men att orka alltså. Orka lägga den energi som krävs. Det gäller att hela tiden intala sig att det ska löna sig i långa loppet. Å som föräldraledig har jag ju faktiskt mer tid att lägga än i vanliga fall med betydligt mer tider att passa.

Jag tänker att det är nåt positivt å bra med syskon i längden å att det är nyttigt att lära sig ta hänsyn å anpassa sig inom teamet. Men såna här morgnar tänker jag också att jag skulle ha nöjt mig med en unge å orkat lite mer med just den. Det är så enerverande att uppmaningen "skynda dig" är fullständigt verkningslös. Om nåt är den kontraproduktiv. Det är som om varje försök att raska på tar oss två steg bak istället för ett kliv framåt. Så försöker låta bli att visa stress samtidigt som jag vill lära cheetahn att just ta hänsyn å bara kunna snabba på när det gäller.

Nåja. Vi sov ju hyfsat i natt. Å nu har jag hunnit jobba i 2,5 timmar å blogga i en kvart. Dags för amning.

2 comments:

  1. Känner igen mig och den här veckans mornar. Uppskattar inte helt att det blivit uteklädersväder nu.

    PS. om du vet hur man låter bli att visa stress - låt mig gå kurs!

    ReplyDelete
    Replies
    1. När jag kommit på det ska jag sälja den där kursen dyrt. Du får kompispris :-)

      Tycker det går bättre om jag inte stressar själv utan bara låter det få ta massa tid - men det är så klart inte varje dag jag har den tiden. Å häromdan när jag bara satte mig ner på bänken i hallen å väntade hörde jag cheetahn säga: nu måste jag skynda mig så inte lillebror skriker.

      Då tänkte jag att hon ändå har fattat precis allt!

      Delete