One of these days

Jag har sovit uselt bredvid en bebis som grymtar, gnäller å tappar nappen om vartannat. Jag har vaknat vid sex av att bebisen bajsat ner sin säng (solrosen tog hand om bajsiga bebisen, jag tog hand om sängen). Jag har sovit vidare i stora sängen med bebisen som dock väckte mig med ett vrål efter nån timme - för att sen ganska omgående somna om medan jag uppgivet gick upp å bakade kokosdrömmar.

Jag har tagit snygga vårkappan (som jag köpte förra våren för typ lika mycket som jag får ut i månaden från fk numera...den ska slitas med andra ord...) men det blåser som satan å jag huttrar å inser att jag inte kan promenera över Västerbron i blåsten. Jag har väntat på bussen i åtta minuter (=osedvanligt länge för att vara Sthlms innerstadsbussar).

Då ockuperar nåt slags dagmamma med sex ungar i oranga västar å en dubbelsittvagn hela barnvagnsutrymmet på bussen. Jag väntar på att hon ska göra en rockad å förflytta ungarna. Det gör hon inte. Då skriker det spydiga åbäket till busschaufför i högtalaren:
- Om du inte får plats med din vagn får du gå av å vänta. Inom 24-36 sekunder kommer nästa buss. Om du kan vänta alltså.

Jag skakar på huvudet å svarar med ett surt suckande nej men går likväl av bussen. En man säger att jag ska komma å att han ska hjälpa mig. Jag skakar på huvudet å säger att jag väntar. Ingen buss i sikte. Jag sätter mig på bänken å är glad att jag har svarta solglasögon att gråta bakom.

Å då har jag ändå inte berättat om när min barnvagn fastnade mellan tunnelbanedörrarna förra veckan.

Äkta kärlek.

Cykelturen på väg hem från teaterföreställningen Medealand:

Jag: Jag har en känsla av att du kommer lämna mig för någon som är mindre hysterisk än jag.

M: Jag har en känsla av att du kommer mörda mig..



Medealand hade för övrigt allt vad en bra pjäs behöver ha: kopplingar till kattdjur och en lagom dos manshat.

Deklarationsmöget

Vi sitter tre personer med sammanlagt fyra akademiska examina i soffan å försöker deklarera. En av oss har erfarenhet av jobb på Skatteverket. En är civilingenjör å kan räkna.

Inte nog med att vi inte kan tyda blanketter å broschyrer. Dessutom verkar det som om vi blir skyldiga en massa pengar. Deppigt. Jag som hade föreställt mig hur medlemskapet i Skattebetalarnas skulle direktkvalla mig för en massa bra kryphål.

Tänka positivt var det. Tacka staten för föräldrapenningen. Å för kejsarsnittet. Å för dagis.

Kaffet

Det där med att aldrig dricka kaffe nära bebisen så den riskerar brännas? Inget problem. Här hinns inte drickas nåt kaffe så länge det är varmt. Här dricker vi kallt kaffe när bebisen bestämmer att det är okej.

Nu till exempel. Nu när bebisen nöjt somnade av sig själv i vagnen efter att ha varit bedårande en lång stund i babysittern. Efter att ha varit vaken 1.45-3.30 i natt. Ammat fyra gånger (jämfört med vanliga 1-2). Kissat bredvid blöjan en gång. Fått näsdroppar en gång. Sparkat av sig nästa blöja å kissat ner föräldrasängen inklusive täcket. Ylat mamman i örat vid tio. Kräkts ner amningskudden, sina kläder å den halvnakna mamman som yrslig skyndade sig att amma i soffan (eftersom sängen var kissvåt).

Nu till exempel. Nu dricker jag kallt kaffe å är lycklig över att solrosen lovade lösa det där om hur man tvättar ett nerkissat dubbeltäcke.

Invägning vecka 9

Måndag=invägning och mått.

Vikt: 59,6

Byst: 95 cm
Rumpa: 93 cm
Mage: 89 cm

Mål (senast vid 2011s slut): 54 kg, mage<78 cm samt så snygga tuttar som möjligt.


Kommentar: Har nog fikat å frukosterat på lokal lite för mycket den senaste veckan. Ny vecka=nya tag. Ska hämta ut Friskiskort å så smått börja träna på sikt. Å nästa vecka ska jag cykla till och från jobbet varje dag. Men - det är fortfarande den här veckan å framför allt ska det ätas färre syltgrottor.

Till mitt 14-åriga jag

Kära 14-åriga motvalls,
Du lilla, smala, taniga flicka som önskar dig bröst å kurvor å vars mamma syr in x-smallbyxorna över höfterna å lyssnar på dig när du hatar ditt tunna, raka hår. Det är så mycket jag skulle vilja säga dig. Det där om hjärtan som ska komma att krossas, osäkerheten kring vad du ska plugga, brösten som kommer... Men vi hoppar över det idag. Vi håller oss till det viktigaste.

Du har rätt. De andra kanske skrattar eller suckar, kallar dig obstinat å tjatig. Men du har rätt när du påpekar hur de, och än värre, hur även de vuxna omkring dig beter sig illa.

Orkesterledaren som säger att du å de andra tjejerna på klarinett ska vara tystare så att killen på trumpet hörs bättre. Läraren som väljer att blunda för klasskamraternas glåpord till varandra och ibland använder fula smeknamn själv. Tjejen i parallellklassen som säger åt dig att "du kommer också förstå hur det är att banta när du kommer i puberteten". Läraren som placerar dig mellan de två stökigaste killarna på matten. Läraren som tvingar dig att göra ett grupparbete i svenska med hon som har så grav dyslexi att hon inte kan stava till sitt eget namn.

Det kommer en dag då du bestämmer åtminstone en hel del själv å när du kan använda dina erfarenheter till något meningsfullt. Att du är frustrerad nu 1993 är bara naturligt. Tyvärr. Jag kan inte säga till dig att "om ett år eller två kommer det här att vara över" För det här är sånt som "om ett år eller två är det aldrig över".

Så älta inte det här när du blir äldre. Men banalisera det inte heller. Använd dina erfarenheter till något konstruktivt. Dra nytta av din förmåga att säga ifrån när du eller andra behandlas orättvist. Å när du får en egen dotter år 2011 - gör då allt som står i din makt för att hon ska ha alla möjligheter i världen och lär henne att inte heller hon behöver ta skit.

Käre gode Gud om du finns...

Gör då så att Edith aldrig önskar sig de här i present:






- Posted using KIP phone