Idag fick jag ett brev från Elisabeth. Hon skriver att försäkringsbolaget ger mig på öret den ersättning jag begärt för den förstörda maten, kyl, frys och merkostnader för tillfälligt boende.
Förra veckan: Golvläggaren hade minst sagt fuckat upp tillbakasättandet av en sockel vid min rundade köksvägg. Jag var ilsken, stärkte mig med vört och ost och ringde. De skulle fixa till det. Det var snyggt innan, det ska vara snyggt nu. Sa byggledaren.
Nu: De har fixat sockeln. Inte har den blivit precis som innan, men det får räcka så här. Jag har valt att ta en massa strider och nu räcker det. Jag vill lägga min energi på annat nu. Nu har jag el och värme. Jag har ett nytt och fint golv. Ett nytt badrum. En sockel som inte är världens fulaste trots allt. Och jag ska få pengar för de fina bären, rabarbern, marmeladen, allt detta oersättliga men trots allt världsliga.
Jag har ju lukt- och smaksinnena. Ni trodde kanske att min närmast religiösa eufori över att återfå dessa efter flunsan skulle lägga sig? Men nej. Oftare än jag själv kunde tro känner jag stor tacksamhet för att jag känner smaken av äppelmos eller glögg och doften av byggdamm, sockellim och svett på bussen. Så sent som ikväll smakade jag rödkål. Det tycker jag inte om. Det är en stor glädje att kunna känna att nej, det här vill jag inte ha mer av.
I helgen ska jag städa och försöka komma i ordning i lägenheten igen så att 2010 få komma igång där. Jag vet att jag skrivit att jag känner "inte nu, kanske sen kommer jag också tycka att allt dåligt för med sig nåt gott" om den här renoveringen och att jag inte är så värst glad över nya badrummet.
Så är det. Men det finns andra som vet hur betydelselöst ett badrum, ett köksgolv eller möglig mat egentligen är. Så oavsett hur det känns, lovar jag att - inte bara när byggdammet är borta, utan också medan jag torkar bort det - göra just det som betyder något: låta dagen stanna upp lite och älska lite mer.
Posts
No comments:
Post a Comment