På barndop i söndags tog sig prästen friheten att efteråt ta mig på magen. Det gillade jag inte. Men jag hade lovat att inte ställa till några scener. Så jag sa inget - delvis för att jag inte var helt på det klara med var gränsen för en "scen" egentligen går [1].
För övrigt skötte jag mig - i vanlig ordning om jag får säga det själv - mer exemplariskt än de flesta i kyrkan. Jag hade hela och rena någorlunda fina kläder, täckta axlar, sjöng högt med i alla psalmer, stod upp när så anbefölls samt läste med i Vår faderbönen.
[1] Nu vet jag. Och jag är väl förberedd med vänliga OCH bestämda svar/bemötanden om jag skulle utsättas för en magtafsare igen.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Posts
No comments:
Post a Comment