Wednesday, May 8, 2013

Det finns ingen rubrik för det här

Jag vill helst springa in på toa å skrika å gråta. Å jag vill bli arg å förbannad. Å jag vill ringa nån men jag vet inte vem för alla kommer avfärda mig som det överkänsliga hormonella preggot.

Å jag vill ge pappan en mjuk mjuk filt å låta honom slippa se alla tidningsrubriker. Jag tror att han har nog med sig själv å jag hoppas det finns de som kan stödja honom å vara medmänniskor mitt i det som hänt. Det som inte får hända.

Det gör ont i hela mig.
Hur ont gör det då inte i honom som antagligen aldrig kommer kunna sluta klandra sig själv?

6 comments:

  1. Jag gissar vad du menar, och jag känner likadant (marginellt mer sansat kanske ;)). Fy fan, helt enkelt. Och stackars pappan! Och alla andra i deras närhet!

    Kram till dig, rara preggo

    ReplyDelete
  2. Jag får bara ångest av att tänka på det, och att även om jag aldrig kommer att glömma mitt barn i bilen (för vi har inte bil) så finns det tusen saker som kan hända på en sekund.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Precis, å det går ju inte att skydda sig mot allt...får intala sig det som ett mantra.

      Delete
  3. Pulitzer-vinnande artikel om hur det hanteras i USA, både juridiskt och känslomässigt.

    http://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2009/02/27/AR2009022701549.html?sid=ST2009030602446

    ReplyDelete
    Replies
    1. OMG!!! Jag visste inte att det kunde göra så ont att läsa.

      Vet inte om jag ska tacka för tipset ens för nu vet jag inte hur jag ska kunna somna ikväll...

      Delete