Längtan till hyresrätten

"Det kan i alla fall bara gå åt ett håll, det kan ju inte blir värre" tänkte du kanske om du orkade läsa klart det här inlägget.
Men jag ska berätta för dig. Jag vet att det kan bli hur illa som helst. Jag vet vad betydligt mycket värre är. Och hur det känns.

Så här känns det som om kvinna vill göra:


När solrosen dokumenterat förödelsen, städat upp det skabbiga eländet till lägenhet och fått hyfsat betryggande info från försäkringsbolaget på måndagen kändes allt bättre. Hemförsäkringen ger till den facila självrisken på 1500 pix ersättning för all mat samt om så behövs nytt golv och ny kyl/frys. Det enda som oroar mig en aning på den punkten är huruvida vi kommer att bli överens om värdet på prima skånsk rabarber och hemkokt sylt.

Dessutom hade byggfirman ringt solrosen och sagt att de inte blir klara den här veckan så han skulle slippa hela mäklarvärering-intyg-bank-fullmakt-betala-räkningshistorien. Kalas.

Så pustade jag sakta, lite i taget ut. Sakta. Lite i taget.

Det skulle jag förstås inte ha gjort. Jag skulle ha hållit andan. I förmiddags när jag som bäst jobbade och skrev en projektplan dök solrosen upp på chatten.

solrosen: fy fan!

jag: vad?

solrosen: golvkaklet räckte inte, har du artikelnummret till de plattorna?

jag: nej det är på fakturan kanske, jag lämnade ju alla de pappren hos dig.

solrosen: ja jo jag vet inte. alex ringde och sa att det fattas 20 plattor. jag får åka dit och hämta plattor och sen gå till kakelaffären och höra på lunchen.

jag: fy fan alltså.

solrosen: det ordnar sig. vad fan ska vi göra om de inte har samma sort?

jag: bränn ner hela helvetet

solrosen: kan du försöka komma på vad de hette

jag: jo jag letar för fullt. hinner du det här?

solrosen: ja

jag: men ditt jobb?

solrosen: har ju inte så mycket val =) ta det lugnt, vi fixar det här. problemet är liksom att det sitter en kakelplattsmänniska i kransen och väntar på mer plattor.

jag: ok, men var var det inte lagt?

solrosen: närmast dörren

jag: kan man lägga annan färg där? som nåt slags dörrmatta?

solrosen: nej, det tror jag inte du vill

jag: nej jag vill dö

solrosen: jag sticker nu. var beredd på att kanske ringa

jag: jag har aldrig varit mer beredd!

När Sofia frågade vad jag ville äta till lunch svarade jag "gift". Men vi åt potatiscurry med raita.

Precis innan maten var klar ringde solrosen. Han hade talat ryska och kroppsspråk med kakelsättaren, fått med en platta till kakelaffären, gått dit och de hade kvar!

Fattar ni?!? De hade kvar av kaklet som var utgående redan för två månader sedan (och säkert är hopplöst ute å fel å fult så att alla utom jag fattar att det kommer sänka värdet på lägenheten)! Och fattar ni att solrosen bar hem det på sina starka armar till ryssarna?

Det finns inte maken till så fin solros på hela jorden. Ikväll ska han dessutom tillbaks till kransen och instruera H och M i badrumsbestyren så att de kan vara back-up när han åker hit för att välförtjänt vila upp sig. Fina, fina människor. Jag börjar gråta bara jag tänker på er. Jag är så utmattad att jag precis tröståt resterna av gårdagens kolasås med träslev direkt ur kastrullen som mellanmål.

Har ni hajat sensmoralen i den här historien (som säkert inte är slut på långa vägar): Skaffa pengar, skaffa storfamilj!