Mammor och pappor och barn

Mammor är tjatiga. Pappor är roliga - när de är närvarande alltså.
Om vi ska nå förändring är det himla bra med män som säger det.

Än viktigare är det med män som gör annorlunda, bryter mönstren, visar sina egna och andras barn att det finns variation. Att också pappor kan vara tjatiga, krävande och ta disken. Samtidigt som mammor struntar i disken för att spela fotboll i trädgården istället.

Min egen pappa var ovanligt närvarande tror jag. Han jobbade hemma och fanns nästan alltid tillgänglig. Jag minns hur han läste läxor med mig och hur han tapetserade och inredde Barbiehus av kartonger med mig när mina kompisar hade fått plasthus från leksaksaffären. Däremellan tjatade han också ganska mycket. Om att tvätta händerna, inte gå in med skorna, vara tyst när väderleksrapporten sändes, torka katternas tassar, plocka undan från köksbordet, inte ha kläder i fåtöljen på rummet, vikten av att kunna skilja på sädeslagen[1], inte ha pianonoter på golvet, inte ställa skolväskan mitt på köksgolvet. Och framför allt - att INTE hoppa ur skorna precis innanför ytterdörren.

Jag tror som sagt att min pappa varit avsevärt bättre än många. Ändå kan jag definitivt se de traditionella könsrollerna i min familj. Mamma handlade och lagade all mat (som vi inte hade vett att uppskatta tillräckligt), kom ihåg födelsedagar, packade gympaväskor, tog oss till frisören och lagade våra kläder. Men det var också ofta hon som tog oss på sommarland, följde med på skolutflykter, läger, teater, konsert och tivoli. Och även om pappa bytte däck på bilen var det också han som stod för julkaksbaket, disken, potatisskalningen och mycket av tvätten (som mamma förvisso sen vek).

Jag gissar att jag var ganska bortskämd. Jag kunde alltid åka på läger och gå på olika fritidsaktiviteter. Jag tänkte aldrig ens tanken som min kompis med ensamstående mamma berättade att hennes lillebror uttalade högt på ica när han fått order om att inte tjata om godis: mamma, har vi råd med Kalles kaviar?

Och när min egen lillebrors kompis stolt berättade att "imorgon får mamma lön" tror jag inte att vi förstod vad han menade. Månadslönebegreppet är ytterst irrelevant på en gård. Dessutom fanns det alltid fanns en buffert som gjorde oss barn omedvetna om sånt som "den tjugofemte".

Mina föräldrar lärde mig att allting var möjligt. Kanske inte direkt och kanske inte allt samtidigt. Men jag minns ytterst få direkta nej[2].

- Jaha, du vill gå en skrivarkurs. Vad kul. Jaså den kostar tusen kronor. Tja, på att rensa en rabatt tjänar du 50 och vi har ju ganska många rabatter. Måla en husvägg ger en hundring. Du vill på orkesterresan till Frankrike också säger du. Och du vill inte förnedra dig med att sälja bingolotter utanför ica. Nähä. Nej, det är klart. Det behöver ju städas på vinden. Och snart är de röda vinbären klara. De behöver ju plockas.


[1] När han var riktigt irriterad anklagade han oss för att inte kunna se skillnad på en ko och en gris.

[2] Jag minns två nej tydligt. Det första var när jag ville åka på samma konfirmationsläger som min kompis. Det visade sig arrangeras av en baptistkyrka. Det andra var när jag ville köra med pappas bil till Roskildefestivalen.