Saturday, March 24, 2012

För två år sedan - spolade vi ner liten


Jag sitter på toaletten när jag känner nåt obekant och sen hör ett svagt plums. Jag vet vad som hänt men måste titta. Och jag måste be solrosen komma och se. Så att vi båda har sett. Jag orkar inte vara den enda som sett.

Liten, så liten. Precis som på bilderna i böcker. Ändå större än jag hade trott. Liten vars hjärta inte längre slår.

Solrosen spolar och jag tror att jag ska kräkas och svimma på samma gång. Jag ligger på det uppvärmda klinkergolvet och skakar. Solrosen hämtar kudde och täcke och jag gråter. Jag gråter och allt jag vet är att jag vill inte det här. Jag visste det redan när jag läste Vårdguidens hemsida för ett par veckor sedan, att det här, det vill jag inte.


Det fortsätter göra ont i flera timmar och det kommer massor av rött. Till slut nåt som måste vara resten av det där som skulle ta hand om och hjälpa liten.

Kristi uppståndelse från de döda. Jo jag tackar jag.

4 comments:

  1. Nu sitter jag och grinar här igen...så outsägligt sorgligt.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Tack fina du återigen för att du orkar läsa å kommentera!

      Delete
  2. jag ryser i hela kroppen, fina K! Sånthär borde verkligen ingen behöva vara med om!
    Många kramar

    ReplyDelete
    Replies
    1. Nej verkligen. Det finns ju liksom ingen nytta alls med att gå igenom sånt här. Mer än möjligen att man blir mer tacksam för när det går bra då. Men allt det onda förde liksom inget gott med sig.
      Kram!

      Delete