Det ömma går över. Det gör inte gråten.
Solrosens bror och flickvän väntar en bebis om en månad. Den kommer inte få nån kusin i år. Två av mina barndomsvänner fick bebisar i januari, en annan vän väntar en i maj. Solrosens kompisar väntar en bebis ungefär samtidigt som liten skulle ha kommit.
Jag gläds för deras skull men inte med dem.
Jag är bara bitter. Jag tänker på de där tre första dagarna efter att vi testat när vi var glada. Vi promenerade, fikade, pratade om framtiden, skrattade. Jag vill inte längre att de inte ska ha funnits. Det finns ingen mening alls med den glädjen när det sen blev så här.
Solrosen går och jobbar när det är vardag igen. Jag har pratat med min chef om att jag stannar hemma den här veckan å hon är förstående som ingen annan. Jag läser böcker. Helst såna om folk som har det objektivt värre än jag. Helst verklighetsbaserade. Prostitution, missbruk å incest. Jag städar, plockar, gråter. Gråter över att jag inget vill, inget orkar.
Vad ska vi göra nu? Ska vi åka på den där semestern vi hade tänkt strunta i trots allt? Ska vi köpa en trea eller skita i det? Eller kan jag inte bara få ligga ner och gråta?
Posts
Jag har läst alla dina inlägg om sorgen och smärtan. Lika fina som viktiga. Känner igen mig i mycket även om det är många år sedan jag gick igenom samma process. Är fint att du orkar bryta tystnaden kring ett tabubelagt ämne.
ReplyDeleteKram
Ja så himla konstigt att det ska vara så tabu. Men t o m jag väntade ju två år på att faktiskt skriva (öppet) om det här - å kände inte till din erfarenhet heller ju. Det känns ju delvis som nåt väldigt privat men jag minns hur skönt det var när folk omkring ändå berättade om sina erfarenheter å jag uppskattade att läsa bloggar om andras syn på saken. Tack för att du läser!
Delete