Saturday, March 24, 2007

Duktiga flickor och pojkar

Har följt debatten nedan under veckan men inte hunnit kommentera förrän nu.
Mest spännande är smygduellen om vilket uttryck som är lämpligast som tredjepersonsuttryck. Hur som helst.
Skolan var det ja.
Jag tillhörde de som snackade mest i klassen (inte helt otippat kanske). Istället för att hjälpa dom andra i klassen när jag var klar med mina uppgifter, vilket hade varit ädlast, satt jag gärna och störde de andra istället. Fröken efter fröken konstaterade att min klass var den jobbigaste i hela skolan - "eftersom tjejerna också pratar så mycket i den här klassen"...herregud alltså. Och också ett kanske omedvetet, dock effektivt, sätt att trycka ner oss brudar som inte betedde sig enligt könsrollsmönstret. Alltså lärde jag mig tidigt var gränserna gick.
Och att tjejer startar från en helt annan punkt på banan än killarna. För mig är det inte en diskussionsfråga utan ett vedertaget faktum.
Nu när jag jobbar är detta ännu tydligare. Förra året hade mitt jobb en ung, manlig praktikant. Duktig och trevlig men totalt oförstående till varför det tex är viktigt att ha lika många män som kvinnnor i ett program. Samt varför det är bra om några har invandrarbakgrund (-"Kvotnegrer" kallade vi dom på journalisthögskolan, sa han och förväntade sig att jag skulle tycka det var kul...).
En lång sportkille, pluggat ekonomi på universitetet, uppväxt i övre övre medeklassförort, bostadsrätt i innerstan (som föräldrarna köpt). Har aldrig blivit diskriminerad och förstår inte heller vad det innebär. Bra journalist- men inte bättre än ett dussintal tjejer jag jobbat med.
Och vad tror ni händer? Jo han får jobb på en av de arbetsplatser där flera av dessa duktiga tjejer jobbat (inte jag dock). Och trots att han inte är bättre än dom så får han inom ett halvår jobba som producent. Nåt som ingen av mina gamla kvinnliga kollegor aldrig erbjudits. Men kompetensen i detta fall värderades annorlunda. Tilläggas bör att denna kille ser ut som en yngre version av de gubbar som redan jobbar där - tunt hår och manchesterkavaj....
Och trots att jag vet att det är så här det funkar i arbetslivet, att jag alltid kommer få springa dubbelt så fort som såna som han för att hålla jämn takt så tillbringar jag ändå alltför mycket tid på att störa mig på detta fenomen istället för att skita i det och jobba på. Men det är bara så jäkla orättvist, patriarkatet..

4 comments:

  1. Jo.. visst är det mkt som är skit ute i samhället. Men jag håller inte riktigt med om hur det var i skolan. För mig var det alltid så att vi tjejer höll låda och höll i taktpinnen.. det var alltid vi som var "tjatterfröknarna". Killarna ägnade sig åt annat, kasta sudd osv. Men de skötte sig bättre i klassrummet än oss tjejer. Och ang. hur det funkar på arbetsmarknaden så ÄR det som du säger i många fall. Men .. om man låter det verkligen sjunka in i ens medvetande kommer man ju omedvetet agera och känna efter det faktat? Jag valde ganska tidigt att skita fullständigt i det här med manligt och kvinnligt. Det har funkat bra för mig. Min erfarenhet säger att en stark människa med jävligt mkt självförtroende alltid har stor chans att ta sig framåt. Stannar man på vägen och spanar in stenar på stigen är det svårt att ta sig framåt.. sparka undan dem i stället. Fokusera inte på dem - ge dem inte publicitet. Ignorera det och ta över världen. Jag har aldrig blivit illa behandlad pga mitt kön och jag vinner lika ofta diskussioner och debatter mot tjejer som mot killar. Inte heller känner jag att killar har haft försprång vad det gäller arbete genemot mig. Jag har aldrig tänkt i de banorna. Orka? Man har ett liv. Spräng gränserna. Var exakt den du vill i stället för att fundera så mkt på hur jobbigt det är att vara tjej. Det är det snacket som gör att hela grejen blir större och djupare.. trots allt har saker och ting förändrats sjukt mkt sista 50 åren, och idag KAN vi tjejer göra precis vad fan vi vill. Sen om vi låter nån stoppa oss.. Ibland tycker jag himla synd om killarna faktiskt.. jag hänger mkt med killar som jobbar inom business och investement, och de ska inte bara prestera fruktansvärt bra på jobbet och vara den vassaste kniven i lådan 365 dagar om året, däremellan ska de även betala middagar, köpa romantiska presenter, förstå mensvärk och finna sig i att behöva vara den som tar notan. Och visst - vi tjejer har ju också massa krav på oss - men nog tror jag killarna försöker ge oss mer förståelse än vad vi ger dem. " Män". " Alla är svin" osv.. mkt skitsnack om dem. Tycker inte man hör killar väsa att alla tjejer är idioter och kossor varannan minut. Jag har alltid hängt mest med killar och har aldrig blivit behandlad med mindre respekt än någon annan - snarare tvärtom. I slutändan hänger det på VEM du är - inte vilket kön du har. Om man inser det blir livet lite roligare, också slipper man vara förbannad med! Och kan göra karriär!
    Bara en tanke..:)

    ReplyDelete
  2. Jag höll förstås aldrig heller tyst i skolan...vare sig jag var klar med mina uppgifter eller ej. Det var en annan av upptäckterna jag gjorde som lärarvikarie, att jag insåg att jag sannolikt stört en hel del personer med koncentrationssvårigheter under mina skoldagar.

    F ö, kix. Självklart går det att göra smarta val och sparka undan stenar som du så klokt betonar. Det jag försöker sätta fingret på är inte de saker vi själva kan förändra utan det "glastak" som gör att vi, som Therese poängterar, måste springa dubbelt så fort för att hålla jämn takt. Det finns allt för många tillfällen där kön och inte person spelar roll för allt från det bemötande du får till om du får vara med i en grupp.

    Självömkan leder ingenvart och kvinnor kan göra mycket själva. Men jämställdhet och antidiskriminering är för mig ingen kvinnofråga utan något som i högsta grad innefattar män.

    ReplyDelete
  3. Hela poängen med den här bloggen är att vi får avreagera oss på störiga patriarkatsfenomen. Tycker det har varit många kommentarer nu på temat: men lägg ner, strunta i det, överdriver ni inte? Det är synd om killar också!
    NEJ säger jag. Vi överdriver inte. Och vi har rätt att inte ta hänsyn till allt och alla hela tiden. Jag förstår vad Kix menar med sitt inlägg och fem dagar av sju tänker jag inte heller på om jag blir diskriminerad eller inte. Och det är också viktigt att inte alltid hänvisa till kön så fort en motgång drabbar en. Men jag har så många fler exempel på hur uppenbart det är att jag och andra kompetenta kvinnor inte tävlar på samma villkor som män att jag är övertygad om att det inte går att ta av sig diskrimineringsglasögonen än, även om det blir mer obekvämt för både mig själv och andra (uppenbarligen).

    ReplyDelete
  4. på samma tema som therese - feminism är inte ett individuellt projekt, dvs bara för att jag är kvinna o inte blir/låter mig diskrimineras betyder det inte att problem inte kvarstår. feminism och patriarkatet handlar om strukturer i samhället.

    ReplyDelete