Att nämna=leva farligt

Feminism/jämställdhet/whatever du kallar relaterade frågor är livsfarliga precis som medskribent Jenny har konstaterat. Själv försöker jag förstå varför för att undvika att bli så upprörd och förvånad som jag lätt kan bli när frågor jag tror att det finns stort gehör för inte får det.

Just nu läser jag Susanna Popovas "Överklass - en bok om klass och identitet"[1]. Popova når inte de Kullenbergska höjderna men även om boken i mångt och mycket är en mindre omfattande re-make på hennes enastående verk säger den mycket om just tvåtusentalets mitt, var vi är nu. Mest slående är kanske att många svar är närmast identiska med dem Kullenberg fick på sjuttiotalet. Innanför överklassens väggar går tiden sakta.

En av intervjupersonerna definierar ett av de utmärkande dragen för överklass som att ha den goda smaken och förmågan att ducka i känsliga diskussioner, att hålla låg profil, inte sticka ut hakan:

"Att ducka idag är ett val att inte nedlåta sig till att gå in i en diskussion till exempel om feminism. Man skjuter det medvetet åt sidan, snarare än att man inte vågar."

Jag tror att vi har åtminstone en av de springande pudlarna i frågan som Jenny lyft just här. SFSFUM aka DUMFUM består knappast av hundratals delegater med överklassbakgrund. Men jag är ganska säker på att genussystemets överklass (männen) och dess stödtrupper (kvinnor utan genusglasögon) i samtida känsliga diskussioner använder sig av just strategin "ducka". Personligen har jag stött på den attityden i olika sammanhang på sistone och jag förvånas inte det minsta om den står att återfinna också på organisatorisk nivå som i fallet SFSFUM.

Att INTE ducka och att TA ställning ÄR farligt. Det innebär förändring. Förändring är livsfarligt. Alla organisationer visar motstånd mot något som bryter med det invanda, trygga. I det aktuella fallet med kvotering/lottning skulle förändringen innebära att de strukturellt överordnades privilegier riskerar att naggas i kanten. Skitfarligt. Lite som revolution.

En besvärlig följd av duckataktiken är att det är svårt att få de vi skulle behöva på vår sida. När de med makt, inflytande, resurser och rätt kontakter duckar blir det som en käpp i det feministiska hjulet. Föreställ er själva följande tankeexempel - att vi fick Thomanders studenthem, familjen Wallenberg, Toddyspexarna, Bonniers, Riddarhuset och Rotary på vår sida fullt ut. Det skulle gå fort, mycket fort, för Sverige att bli en jämställd plats att leva på.


[1] Jag är en sucker för all litteratur som behandlar klassfrågor. Efter att ha plöjt en hög tror jag mig ha lyckats närma mig vilken klass jag själv kan sägas tillhöra. Det är inte så lätt alla gånger. För den som inte är medveten som sin sociala status/lågstatus från början.