En parias bekännelser

Jag sitter vid köksbordet en tisdag kl 14.40 och tröstsätter i mig en tallrik gräddglass, två hembakta småkakor och en kopp kaffe (och en rejäl mugg hallonbladste som ska ha fosterfördrivande effekt sägs det - men såna muggar dricker jag för jämnan numera så de räknas inte in i fikastunden).

Jag hade precis tvättat mig, klätt på mig och var på väg ut genom dörren när dagens nyttiga möte blev inställt (med mycket goda argument). Jag känner mig som en arbetslös, obetydlig, onyttig person utan karaktär när det blir sådär icke planenligt.

Innan klockan tio i morse hade jag bakat 100 småkakor. Jag har ringt banken och diskuterat räntor, plöjt två rätt kassa preggomagasin och fixat naglarna. Tvättmaskinen snurrar. Lunchen jag åt var näringsriktig med grönsaker till. Jag har dagens sociala aktivitet kvar.

Ändå känns det som om den enda stund idag då jag gjort något av verklig betydelse var när en jobbkontakt som inte hade en aning om preggosituationen ringde och ställde frågor om möjliga kategoriseringar för statsanslaget 2:8. Mina svar som ett rinnande vatten.

Jag gråter inte av sysslolöshetsångest som innan jag tog kommandot över ledigheten, inte på nåt sätt. Jag tar tillfället i akt och vilar precis som det är tänkt. Googlar entusiastiskt om hur jag snart ska bli smal igen (även om den aktiva träningen får börja först om ett par månader). Och tiden rullar på medan jag kryssar av diverse saker som genomförda.

Jag fattar att ångest kan vara handlingsförlamande och att den som är arbetslös i realiteten inte kan tänka lika konstruktivt som jag med vetskapen om att det här är nåt tidsbegränsat. Men jag ska avslöja de förbjudna tankar jag ventilerar med mig själv vid glasskålen: Hur är det möjligt att det finns feta arbetslösa människor?