Thursday, March 22, 2012

För två år sedan - pyntade jag inget påskris

Vi går in på apoteket, Jenny och jag. Jag tänker att jag måste köpa bindor. Vet inte vilken storlek som är bäst för såna här tillfällen, jag som föredrar tampong i vanliga fall. Tar på måfå tre paket. Normal, längre och längst.

- Ska du hänga dem i påskriset, eller? Så många fina färger ju! Utbrister apotekspersonalen i kassan.

Jag svarar nej. Jag är rödgråten och skakar.

Jag behåller kvittot som avslöjar personalens inloggningsnamn till kassan och mailar hennes chef senare å påpekar att arbetsplatsen skulle behöva jobba med bemötandefrågor. 

4 comments:

  1. Oj, vad jag började grina av att läsa de senaste inläggen. Vill bara krama om!

    Och säga att vad starkt av dig att faktiskt maila och säga till, och att tänka om en gravida läkaren att det måste vara jobbigt för henne att jobba på gynakuten och inte vad jobbigt för dig att få beskedet om missfallet av en gravid.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Mm, jag tror jag identifierade mig med läkaren å tyckte synd om henne å tänkte oj vad hon måste ha varit orolig i början hon som ser så mycket gå fel... Direkt efter missfallet tyckte jag det var lite jobbigt att träffa gravida som jag kände, påminde så mycket om att jag inte "var med i samma klubb". Däremot träffade jag alla vänner med barn å trivdes bra med det från första stund. Barn är ju bara positiva ändå! :-)

      Delete
  2. Gråter också nu! Så himla sjutton att ha facit i hand och veta att det blev ett barn, om än ett annat barn, till slut. KRAM!

    ReplyDelete
    Replies
    1. Ja alltså tänk om man satt med facit i förväg lite oftare alltså... Å tänk, om det inte blivit missfall hade vi inte haft cheetahn idag - å det är ju faktiskt en helt otänkbar tanke!

      Delete