Friday, March 9, 2012

För två år sedan - ringde vi till en annan Vård

Dagen därpå kommer det lite rött med det bruna i trosan. Jag googlar gynakuten. Det står  att ibland kommer bara ett par droppar blod vid missfall. Det står att den som kommer till gynakuten och diagnostiseras med pågående missfall skickas hem.

Nej, så står det inte. Det står ordagrant: om man på sjukhuset kan konstatera att missfallet pågår, är det vanliga att du får åka hem och vänta ut missfallet hemma. Smärtorna ökar efterhand och blödningarna fortsätter. Det kan vara skönt att ligga och vila tills det är över. Fostret kommer ut när det är dags och då kan du gå på toaletten.

Jag tänker att jag hellre skulle vilja att kvinna konstaterade en sån situation för min del. Och jag tänker nej, nej, nej. Dit åker jag inte. Över min – och litens – döda kropp att jag blir hemskickad i väntan på smärtan, blodet och döden. För att vänta på att GÅ PÅ TOALETTEN. Nej, nej, nej.

Men värre, ett än större hån, än toalettskrämselpropagandan är det som står sen:

Om du känner dig osäker, prata med vårdpersonalen så att du får det stöd du behöver.

Jag tänker att gynakutens hemsida snarast avskräcker vårdsökande än erbjuder sina tjänster, sin Vård.

---

Efter en vecka med nåt brunt i trosan varje dag gråter jag mot solrosens axel så att han blir alldeles blöt. Kudden också. Och näsan snorar. Solrosen tröstar, klappar, säger att vi ska ju dit om två dagar men vi kan ringa om jag vill. Men jag vill inte ringa Vården. Jag vågar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte höra en gång till över telefon att allt jag är orolig över är JÄTTEVANLIGT. Och jag orkar inte knappa in nummer och bli uppringd en gång till på arbetstid. Imorgon ska jag sitta i ett mötesrum hela dagen och jag kan varken prata om brunt där eller i en korridor på konferensanläggningen.

17 comments:

  1. Nu är jag ju socialiserad in i vården och ser från den synvinkeln, men jag undrar vad du skulle vilja att vården gjorde? Tidiga missfall är supervanligt och det finns inget man kan göra åt det. Det är väl lika bra att man är ärlig med det?

    Och jag tycker inte att man ska erbjuda vaginala ultraljud till tidigt gravida med blödningar. Antingen blir det ett missfall eller så blir det inte det. Det visar sig. Undersökningsresultatet påverkar inte behandlingen. Jag tror visserligen inte att ultraljud är farligt (även om det är vanligare med vänsterhänthet om man gjort många ultraljud, knepigt samband men det tyder ju på att något händer....) men jag tycker inte att det är en vettig användning av vårdens resurser.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Karin, om du kommer orka fortsätta läsa mina inlägg i den här "följetongen" har jag skrivit en del om både fantastiska å mindre bra möten med vården å hur jag önskar att det varit.

      Men lite kortfattat så håller jag helt med om att man ska vara ärlig med alla fakta om tidiga missfall. Saklig å ärlig. Ultraljud är absolut inte lösningen på nåt i längden (jag vet att jag tänkte att jag skämtade om att köpa en egen ultraljudsmaskin å vara konstant uppkopplad till å jag var helt klar över att såna undersökningar stup i kvarten inte skulle ha lett till nån som helst trygghet egentligen) å absolut inte är nån vettig resursanvändning.

      Mest av allt handlar det här ju om bemötande, att nån lyssnar å att det känns som att den faktiskt bryr sig om mitt välbefinnande. Så det hade varit fint att bara få en tid å få älta lite med nån. Få ventilera min oro å få just den där sakliga infon från nån som kan mycket om saken. Jag tycker att vården har en uppgift att läsa av vad individen behöver/skulle vara betjänt av, ligga steget före. Men det är förstås dyrt med personal å finns inte alltid det utrymme som skulle behövas.

      Delete
    2. Men i just det här fallet, just den här texten på gynakutens hemsida som känns som ett hån, hur skulle det vara för att vara bättre?

      Jag förstår att det kan kännas jobbigt att ringa någon (särskilt om samtalet innan inte var särskilt bra?). Situationen är ju dessutom jobbig i sig. Men hemsidetexten är en korrekt beskrivning av vad man gör med ett tidigt missfall - vari ligger hånet? Samma sak med samtalet du inte ville ringa: vad skulle man kunna säga mer än att det är väldigt vanligt med bruna flytningar och även små blödningar tidigt i en graviditet, och att det är jättevanligt att graviditeten klarar sig - men också med missfall?
      Sen ska man förstås säga det på ett vänligt och inkännande vis.

      Det jag undrar - och jag undrar verkligen, det är inte för att jävlas, är hur detta skulle göras bättre? Är det inte situationen i sig som är jobbig? Man skulle förstås vilja att vården skulle kunna säga:
      1. nej, det blir inget missfall
      2. kom hit så kollar vi upp det
      eller möjligen
      3. jo, det blir ett missfall (man vill åtminstone veta).
      Men varken 1 eller 3 kan man säga, och 2 är inte vettig resursanvändning.

      Delete
  2. Jag hade velat att det inte stod nåt om toalett i den där texten. Det känns så väldigt ovärdigt för den som trott att den skulle få ett barn plötsligt vara förpassad till att spola ner det där som inte blev nåt i avloppet. Jag vet att många hade önskat en annan hantering av det där. Det finns t o m folk som begraver sina missfall liksom.

    Meningen om att prata med vården är utmärkt - om det finns nån vård att prata med. Om det inte finns tid å resurser till det behöver det inte stå att det ska gå att få stöd.

    Jo situationen är förstås det jobbiga, men ännu viktigare då att det finns nån som kan lyssna å stödja. Jag har varit med om i andra sammanhang att få träffa kurator eller liknande om jag ville. I det här fallet hade det varit mer betydelsefullt än nånsin men då fanns det inget erbjudande. Så om vården ska vara behovsanpassad (vilket jag jobbar med å tjatar å gnatar om inom det vårdområde jag jobbar inom å tror är en bra väg rent allmänt) så vore det ett sätt att göra saker bättre att erbjuda nåt slags samtal.

    ReplyDelete
    Replies
    1. This comment has been removed by the author.

      Delete
  3. Men ett tidigt missfall handlar ju inte om en liten bebis, det handlar om en liten blodklump. Ett riktigt tidigt missfall är en kraftig menstruation. Var ska man göra av den om inte i toaletten? Ska man få åka in till gynakuten och klämma ut den i en rondskål?

    Det är väl en ganska rimlig instruktion med toaletten, och om man inte skrev det skulle folk kunna undra hur man ska bete sig.

    (Sena missfall däremot är en annan sak, och att man då kan vilja begrava fostret/barnet då har jag full förståelse för.)

    Vården erbjuder kuratorskontakt/kontakt med barnmorska om man FÅR ett missfall. Oro inför ett eventuellt missfall däremot... Nej, jag kan inte förstå varför det skulle behövas mer än möjligheten att ringa sjukvårdsupplysningen/sin mödravårdscentral.

    Cirka 100 000 barn föds i Sverige varje år. 10-20% av alla kända graviditeter resulterar i missfall. 20 - 30% av alla gravida blöder någon gång under första trimestern. Om vi räknar lågt med att 110 000 graviditeter konstateras i Sverige, så får cirka 22 000 av dessa en tidig blödning, och av dessa får 11000 missfall. Är det rimligt att 22 000 kvinnor med en bködning under graviditet ska ha en kuratorskontakt? Och då dessutom en _snabb_ kuratorskontakt, så att de hinner prata om sin oro innan det eventuellt blir ett missfall? För mig låter det helt absurt. Livet innehåller besvärliga händelser, ibland händer saker som är jobbiga, smärtsamma och otäcka. Man ska väl ändå kunna hantera sådant själv i någon utsträckning? Eller med hjälp av anhöriga, vänner, sin partner (särskilt i samband med graviditet)?

    Att man som person har ett behov av något (t ex ett samtal) är inte samma sak som att vården ska förse en med det. Det är inte rimligt att söka på psykakuten för att flickvännen gjort slut. Eller att man ska få en snabb kuratorskontakt när man har en blödning under sin graviditet.

    ReplyDelete
    Replies
    1. Jo, det kan vara en rimlig instruktion. Men kunde uttryckts som ett möjligt sätt kanske.

      Kraftig menstruation, tja, kanske för många. Men inte här. Jag kan utan att överdriva påstå att missfallet var smärtsammare än cheetahns förlossning (som dessutom fick avslutas med akut snitt).

      Jag tror kanske att det hade räckt med möjligheten att få prata med nån på MVC på telefon om nån bara tagit sig den tiden. Jag kom aldrig förbi telefonisten som skötte tidbokning. Å jag tror verkligen att jag känt mig lugnare av att få den sakliga infon som du beskriver ihop med lite bekräftelse/empati.

      Å nej, vården erbjuder faktiskt inte alltid samtalskontakt vid missfall. Vet inte om det varierar mellan landsting eller olika mottagningar men jag vet fall där det inte ens erbjudits efter missfall på direkt förfrågan från patienten.

      Jag tror inte att gravida med blödning skulle köa utanför landets kuratorskliniker om det fanns möjlighet. Så jag tror inte det behöver vara nåt allmänt erbjudande för MVC att ha i telefonistens checklista, självklart inte. Men jag tror att det vore bra om man i mitt fall läst av mitt mående lite bättre.

      Alla har inte anhöriga eller nån partner för övrigt. Å alla vill inte prata med sina anhöriga om prick alla saker. Många slags jobbiga händelser tycker jag definitivt att samhället bör ha en beredskap för att stödja personer i. Jag gissar att vi kanske hade prioriterat olika i vissa frågor om vi vore hälso- och sjukvårdspolitiker i samma landsting. Å så kan det ju få vara, politiska beslut påverkas ju ofta av individer med olika erfarenheter och åsikter.

      Delete
    2. Men det här med toaletten, det är ju en möjlighet; "då kan du gå på toaletten"?
      (Förlåt om jag hakar upp mig, men jag tror verkligen att känslan av hån ligger i situationen: att det som i ens förväntningar och drömmar är ett barn inte blir mer än en smärtsam blödning i toaletten. Inte i budbäraren - gynakutens text.)

      Annars verkar det ju som att vi egentligen tycker ganska lika om vad som bör göras för den som är orolig för ett eventuellt missfall, dvs möjlighet till ett telefonsamtal med schysst bemötande? Som jag uppfattar det finns de resurserna redan, men det kan förstås vara skillnad på olika landsting med mera.

      För mig är det också en helt annan sak med ett faktiskt missfall respektive oron för det.
      Jag tycker nog att det finns massor av luckor i sjukvårdsbudgeten som är mer prioriterade än en oro för en blödning. Det tar 4 veckor att få ett återbesök om man kommer till psykakuten och berättar att man mår så dåligt att man dagligen tänker på att det skulle vara skönare att vara död men att man inte kan göra sig något för familjens skull. Till exempel.
      Däremot att man ska få pratmöjlighet med någon efter ett missfall: ja.( Men det är inte akut.)

      Delete
  4. Karin, jag fattar ditt resonemang, men samtidigt förstår jag inte vad det är du upprör dig över i Motvalls berättelse om sin erfarenhet. För det är ju så här hon upplevde och kände det. Plötsligt så börjar du liksom raljera över att 22 000 människor vill ha en kuratorskontakt på grund av "lite blödningar". Du precis som jag antar jag är medveten om att alla människor hanterar olika situationer på olika sätt. Men alla människor borde förvänta sig ett adekvat bemötande som orolig människa. De flesta människor som befinner sig i en situation de känner sig otrygga i behöver bekräftelse på sin oro och stöd. När människor får tillräcklig bekräftelse i sin situation och över sin oro så lugnar sig människor. Men att mötas av en människa som i sin profession upplever detta som vardagsmat och därför bagatelliserar oron, det gör sällan att en orolig människa blir mindre orolig. Som professionell vet du kanske att detta är vardagsmat, men att inte lyssna, bekräfta och förstå den enskilda inidviden, det är snarare det som leder till ett ökat tryck på att få en kuratorskontakt exempelvis. Om vi människor i vår profession utgår från det vi lyssnar och hör hos de människor som kontaktar oss, och inte utifrån det vi vet, då tror jag människor blir mindre oroliga och i slutändan inte har behov av ytterligare "ältande".

    ReplyDelete
    Replies
    1. Det som upprör mig är att vården inte _kan_ göra rätt i den här situationen, som det beskrivs. Att det sätt som skulle kunna vara rätt hamnar utanför det rimligas ramar(=personlig kuratorskontakt).
      Jag menar inte att raljera med siffrorna, jag menar att vården måste vara anpassad till volymen med de här problemen.

      Jag menar inte att man inte ska kunna få stöd. Man bör förstås kunna ta kontakt med sjukvården (sjukvårdsupplysningen, mödravården, gynakutens telefonrådgivning), och få ett bra bemötande där.
      I ett bra bemötande tycker jag också att det ryms att berätta att det man har är vanligt, ofta ofarligt och inget som kan åtgärdas från sjukvården oavsett. (_Efter_ att man har lyssnat på och bekräftat oron, förstås.)

      Men det som är därutöver tycker jag rimligen inte är vårdens uppdrag?

      Jag tycker också att det gör skillnad att det här är 2 år senare. Att man i stunden med sin oro känner sig ensam och frustrerad och kanaliserar det på sjukvården kan jag absolut förstå, men att man inte i efterhand kan komma till punkten där man inser att det var situationen med blödningen i sig och att ingen vård hade kunnat avhjälpa den?

      Delete
    2. Jag tror inte vi ska påstå att "vården inte _kan_ göra rätt i den här situationen" för vården ska inte struktureras utifrån min personliga upplevelse och jag vet att andra kan uppleva situationen annorlunda.

      Ingen vård hade kunnat avhjälpa blödningen, men jag vill tro att oron hade kunnat lindras med ett bra bemötande. Jag har ju skrivit en hel del inlägg till i frågan...de kommer på bloggen så småningom. Å de här texterna skrev jag i huvudsak för just två år sedan.

      Delete
    3. Jenny, tror verkligen att det är bra om vården kan vara just lyssnande tidigt. Det som annars händer i såna här lägen är att personer ofta återkommer vilket ju kräver resurser igen. Eller att personen söker privat vård - avlastar förvisso den offentliga men blir en klassfråga å dessutom, om vi tycker det är ett egenvärde med få ultraljud, ökar de snarare då privata aktörer mer än gärna säljer ultraljud till alla som vill ha så ofta de vill ha.

      Å så är det väl just ett egenvärde i att ge bra bemötande från början så att folk slipper älta i all evighet.

      Delete
  5. Vill tillägga att jag kommenterar med informationen att det här var för 2 år sedan och att det finns en Cheetah. Samt att jag kommenterar som privatperson och inte i min yrkesroll. Jag har aldrig sagt till någon patient att den ältar, söker i onödan eller liknande. (Däremot att det inte finns så mycket vården kan göra, och att man nästa gång inte behöver söka.)
    Det jag vill diskutera nu är vad som är rimligt att förvänta av sjukvården och vad som man bör kunna härbärgera själv i form av den oro, besvikelse och sorg som ingår i själva människolivet. Det är i det sammanhanget jag kommer med siffrorna; det är inget undantagstillstånd att blöda som gravid eller att få missfall. Däremot är det en oro, en sorg och en möjlig kris. Men ska allt sådant hanteras av vården?

    ReplyDelete
    Replies
    1. Ja det var två år sedan. Men det är nåt jag tänker på. Trots att cheetahn finns - å hon kom ju heller inte till vid den beskrivna graviditeten.

      Jag tror vi får acceptera att vården får hantera en hel del av oro, sorg å kris. För mig känns det helt naturligt i fall som rör medicinska frågor. Ungefär som att lärare får hantera en massa social problematik som kanske socialtjänst å andra egentligen är bättre på.

      Delete
    2. Vården ska förstås hantera viss oro, sorg och kris. Det som oroar mig är tendensen att inte ens försöka hantera saker på egen hand .

      Att söka infektionsakuten efter två dagars kräksjuka där man fortfarande kan dricka utan problem, att söka medicinakuten med en lättare huvudvärk utan att ha provat med två alvedon först, att söka psykiatriakuten någon vecka efter en separation, att begära en kuratorskontakt i oro för ett eventuellt missfall.

      Allt ovanstående kan bli fullkomligt rimliga orsaker att söka vård: Kräksjukan fortsätter flera dagar och man kan inte få i sig vätska motsvarande den man förlorar. Man har en migränattack som är inne på andra dagen och man har provat alla sina värktabletter och likväl kan man bara ligga blickstilla i ett mörkt rum. Två månader efter separationen är man fortfarande hopplöst nedstämd och sover dåligt, har ingen aptit, kommer inte ur sängen på morgonen, har konstanta skuldkänslor och funderar på om ens anhöriga inte skulle ha det bättre om man inte fanns. En vecka efter missfallet mår man snarare sämre än bättre och kommer inte vidare på egen hand.

      Men att försöka på egen hand först. Att ringa sjukvårdsupplysningen istället för att åka till akuten. Att tänka att livet innehåller svårigheter och att göra att försök att hantera det själv innan man begär vårdens hjälp.

      Det finns ju ändliga resurser, och de i första gruppen tar av resurserna från de i den andra. Och de är förstås piggare och kan prata bättre för sig och trycka på mer...

      Delete
    3. Och nu inser jag att det ser ut som att jag tror att du åkte och satte dig på gynakuten och sa "jag har bruna flytningar, ta hit en kurator NU", eller motsvarande. Det är ju inte vad du skriver, men det är väl ungefär så jag tolkade dig först och det som gjorde mig så upprörd. (Och något som inte heller är omöjligt med tanke på att övriga exempel är hämtade från verkligheten...)

      Delete
    4. Dina exempel är förstås talande för belastningen på vården å jag instämmer definitivt i att folk borde ringa - å få adekvat rådgivning snarare än att åka till akuten vid minsta problem. Men som sagt, en riktigt bra å välutvecklad telefonrådgivning skulle råda bot i många av fallen. En bra rådgivare kan dock även lyssna å vet att alla inte funkar enligt samma mall. Det finns de som av olika anledningar kanske behöver psykakuten direkt efter en smärtsam separation. Å det finns människor vars barn dör men som ändå inte ens vill träffa en kurator utan nöjer sig med att prata med sina anhöriga. Alla varianter finns.

      Delete