Jag fickr en broschyr med mig från gynakuten. En röd med titeln Missfall. Solrosen och jag läser den. Den säger oss inte nåt vi inte visste. Men det känns skönt att läsa, att vi faktiskt rättmätigt får läsa och känna som vi känner. Jag undrar varför vi inte fick den här broschyren på gruppmötet veckan innan. Det hade inte gjort oss mindre oroliga. Vi VAR ju oroliga med all rätt. Men det hade känts som ett erkännande av de tankar vi hade.
Det går nästan två dagar när jag känner mig som vanligt, ledsen men inte ont. På påskafton börjar det onda. Smärtorna som gör att jag vrider mig och skriker trots tabletter. Timmar då jag ligger i soffan och solrosen klappar på mig och viskar berättelser i mitt öra. När jag dubblar tablettdosen blir jag yr och illamående men det gör inte lika ont. Vi ser tv3s alla skräpprogram på datorn.
Posts
Jag har suttit och funderat på det där nu, hur vården ska hantera att både informera om missfall för de som behöver och samtidigt inte oroa i onödan. För jag minns att när jag sen blev gravid igen så ville jag inte höra att det var så vanligt, jag ville bara veta konstant att allt var bra. Det enda jag kommer på är att det första mötet borde vara enskilt, och att personalen ska vara öppen för alla scenarion.
ReplyDeleteKan bara hålla med. Det är förstås jättesvårt. Jag tror inte att jag heller kanske ville ha massa missfalssinfo när jag blev preggo med cheetahn. Men kanske nåt slags basinfo typ: det ÄR vanligt med missfall, om ni är oroliga/märker tecken på nåt kan ni höra av er för att prata om det å få närmare info. Liksom för att öppna för att det kan tas på allvar för den som vill ventilera saken utan att skrämma till oro i onödan. Å ja, enskilt möte.
Delete