Ett litet steg för mänskligheten

Anna skrev om samma sak som jag tänkte på idag. Hur kul det är att ungarna utvecklas! Träffade en nyfödd igår. Ljuvlig förstås. Men samtidigt kände jag att jag absolut inte skulle vilja byta. 4,5 månaders Edith är så himla mycket roligare att umgås med än t ex 2-månadersvarianten. Å den i sin tur bjöd på betydligt mer underhållning än det nyfödda cheetahknytet som ammade å ammade å ammade.

Mitt minne av första tiden är hur jag satt på ett å samma ställe i soffan med bebisen liggande på amningskudden framför. Somnade hon å jag försökte resa mig vaknade hon å skulle äta mer. Korta stunder låg hon ensam i sitt baby nest. Kvinna fick väldigt lite respons på nånting vi gjorde eller sa. Det må ha sin charm. I begränsad mängd. Men nej, inte 24/7. Det finns ingenting jag gillar att göra dygnet runt. Ingenting.

Så visst.  Jag kan bli nostalgisk vid tanken på den där alldeles nya Edith. Å jag vill absolut ha flera barn om det går. Men i ärlighetens namn, om nån annan kunde ta åtminstone hälften av den där nyföddhetstiden skulle jag inte banga att skriva kontrakt. Jag är hundra på att all utveckling är av godo även om den förstås inte ska stressas fram. För en rastlös själ som min är det mindfulnessövning nog att betrakta å vägleda övningar såsom hur Edith försöker knäcka koden till att stoppa tillbaka nappen hon just spottat ut.