Det kanske var en sten

I bilen:
E: Han, pojken, varför satt han där med foten utan strumpa. Vad hade hänt med hans fot?
Jag: Han hade kanske skadat den.
E: Men varför satt han där? Varför var foten sned?
Jag: Han kanske väntade på nån?
E: Jag tror att han väntade på sin mamma och pappa.
Jag: Ja, så var det nog.
E: Men varför var foten sned?
Jag: Den var kanske skadad. Eller så hade han en sån fot från början. Jag tror inte han hade ont i den. Han såg ju inte ledsen ut.
E: Det kanske var en sten.
Jag: Hur menar du?
E: Jag tror att han hade varit i skogen och hoppat från en stor sten. Och då ramlade nog stenen på foten. Och så väntade han på sin mamma och pappa. Och ambulansen.
Jag: Mmm. Så var det nog.

(Note to self: vi måste oftare stanna och ge pengar till romska tiggare.)

Nästa morgon:
E: Mamma, du vet han pojken med foten?
Jag: Ja.
E: Tror du att han också drömmer om natten?


Alltså. Detta lilla empatiska barn som försöker förstå världen. Inte konstigt att hon kan ha svårt att sova och drömmer läskigt emellanåt. När hon blir äldre hoppas jag innerligt att jag kan säga: "ja, vad konstigt det var, tänk att det kunde vara så, tänk att vi lät det vara så". Och jag hoppas att världen har blivit en bättre plats att vara på - i synnerhet för romer. Att entrén vid Biltema Alby är en bättre plats än alternativen, för en pojke med en deformerad fot att vara på är orimligt.


Vi som har betald semester och sparpengar (och sjukvård som lagar trasiga fötter och skola och allt det där andra som vi ser som självklart), vi åker till Indien på semester nu i veckan. Jag gissar att det ger gott om tillfällen att diskutera världens orättvisor med snart-fyraåringen.

Bechdeltestet, nån?