Tuesday, April 28, 2015

Råd tre, check. Hinner aldrig salta.


Kan inte nån från Livsmedelsverket komma hem till mig och berätta för mina barn att de ska NJUTA av maten? Äta långsamt enligt råd 4 är de förvisso bra på. Igår vrålade ettåringen som om nån hade misshandlat honom när vi serverade honom middag. Efter tio minuters ylande då vi andra sannerligen inte hade möjlighet att "vara närvarande och njuta av alla smaker" tystnade han och började plocka i sig kyckling som om det inte fanns någon morgondag. Samma visa i morse. Krångla, gnälla, skrika efter iPad och juice. Och sen plötsligt tvärvända och äta lagom tills mammans stressnivå är på max och aptit på minimum. 

Råd nummer fem är mina barn också superbra på för den delen. De sitter på tå, hänger över bordet utan kontakt med stolen, står upp, springer och hämtar nåt osv. Och som förälder sitter en verkligen inte stilla många minuter mellan de utspillda mjölkglasen, hämtning av tappade bestick, servetter mm. 


Monday, April 27, 2015

Duktiga pojkar efterlyses

Nu återkommer jag som utlovat.

Unga tjejer rapporterar psykisk ohälsa i högre grad än killar. Samtidigt klarar de sig betydligt bättre när det gäller skolresultat och hälsa i stort än killarna. Forskningen talar om "adaptation", att depression/nedstämdhet kan medföra fördelar som på sikt utvecklar individen och möjliggör förändringsbenägenhet för att finna meningsfullhet. Detta tenderar alltså unga kvinnor att klara av finemang.

Män däremot, de tycks inte adaptera i alls samma grad. De presterar inte i skolan, de tar risker i relation till trafik, alkohol/droger och söker vård i lägre grad än kvinnor. De dör i olyckor, ofta relaterat till fall eller trafik. För killar 20-29 år rapporteras också oftare alkohol- eller narkotikarelaterad död än för kvinnor. Unga killar begår dessutom självmord dubbelt så ofta som tjejer (i äldre åldersgrupper kan det vara tre gånger så många män som kvinnor).

Det här lärde jag mig på seminariet häromdan. Så här tänker jag:

Det här måste vara kopplat till maskulinitet, roller och förväntningar. Historiskt har män kunnat strunta i att adaptera och klarat sig alldeles utmärkt ändå. Det har funnits mindre professionaliserade jobb (ofta hyfsat välbetalda om en jobbar skift osv.) på fabriken, ett familjeföretag som "plockar upp" en och dessutom fett med homosocialisering män emellan.

Men mansrollen som grovarbetare är förlegad. De okvalificerade jobben har flyttat till Asien eller automatiserats i samma takt som kvinnor slutat vara hemmafruar som försörjs av fabriksarbetare alt. möjligen deltidsarbetar.

Kvinnors utveckling har skett i riktning mot de arenor som (välutbildade) män tidigare ägt. Att kvinnor tar plats där ses inte som lika normbrytande som om män skulle ta plats på traditionellt kvinnliga arbetsplatser.

Min tolkning är att männen som tidigare klarade sig "bra" numera är arbetslösa, bittra och röstar på SD i stället för att rycka upp sig, adaptera, skaffa sig en utbildning och ifrågasätta normer.

Lösningen? Knappast att kvinnor ska prestera sämre, vara mindre "duktiga" eller att regeringen ordnar "Flicka-dagar".

Hellre då projekt pojke. Jag tänker mig delprojekt med mål såsom:
- Pojkar ska "ta mindre plats" på förskolan/skolan.
- Pojkar ska stimuleras till traditionellt flickiga lekar och sysslor och att utveckla sina omvårdande sidor/förmågor.
- Kvinnodominerade utbildningar ska marknadsföra sig riktat till män.
- Kvotera in män som personal i förskolan, hemtjänsten och undersköterske-/sjuksköterskebranschen generellt. Ungdomsarbetslösheten i Sverige är jämförelsevis hög och det är färre män än kvinnor i dessa bristyrken.
- En allmän samhällelig debatt kring och utbildning av blivande/nyblivna (med uppföljning senare år) föräldrar kring maskulinitet, könsroller, könsidentitet, sexuell identitet och förväntningar på pojkar.

För huvudproblemet är inte att flickor kläs i rosa, leker prinsessa, pysslar med pärlor och dansar i balettdräkt. Det är ett större problem att pojkar inte uppmuntras att ta del av såna lekar, att de tidigt kommer att nedvärdera dessa saker, kalla dem "tjejiga" som ett skällsord och sen vips blir det nåt slags sanning att flickor och pojkar inte kan leka tillsammans, ha likadana kläder eller uppskatta samma leksaker.

Det är inget problem ifall pojkar gillar bilar och blått heller såklart. Men för min sons, och andras söners, skull önskar jag att det ska räcka att vara sig själv, att omgivningens och samhällets förväntningar inte ska bero på könsorganet. Samtidigt tyder allt på att unga killar idag skulle må bättre och få bättre hälsa och livskvalitet om de inspirerades lite av duktiga flickor.

Thursday, April 23, 2015

Varsågod för information

Har jag sagt hur fantastiskt det är att jag får betalt för att forska? Om inte säger jag det nu: det är helt obeskrivligt fantastiskt att jag får betalt för att lära mig och undersöka spännande saker!

Vill ni veta lite gott och blandat som jag fick höra idag?
Klart ni vill!

MEN FÖRST EN BRASKLAPP: Det här gäller på befolkningsnivå, inte för individer. Ja, din mamma kanske bara gick fem år i skolan i en diktatur utan att nånsin ha varit så mycket som förkyld. Men nu höjer vi blicken och lämnar anekdoterna.

- I mycket tidigare folkhälsoforskning har fokus varit på att undersöka folks "beteenden" och lösningen på problem sågs som att folk skulle ändra sina beteenden. Idag tittar vi på beteende, men också på system och struktur i mycket högre grad.
- Då visar det sig att grad av öppenhet, attityder, utbildningssystem och spenderade resurser har en tydlig korrelation till hälsan i befolkningen - nationellt och globalt.
- Utbildning är centralt för hälsa. Men ingen forskning har hittat något samband mellan personaltäthet och resultat. Helt avgörande tycks i stället personalens utbildning vara. Att de har pedagogisk utbildning och jobbar systematiskt och med teoretisk grund är det som spelar roll.
- Kvaliteten på pedagogik/personal är bättre i länder/system med hög grad av offentlig finansiering av förskola/skola.
- Barn som går i förskola får bättre skolresultat. I synnerhet jämfört med barn som är hemma med föräldrar/andra tills de börjar skolan men även tidigare start jämfört med senare korrelerar med bättre resultat.
- Det är "health literacy" som är det centrala, inte att skolan lär ut specifika beteenden såsom "rök inte, drick inte". Att lära barn/unga att reflektera och bedöma risker relaterat till hälsa är det som är verksamt.
- Den skandinaviska hälsosystemsmodellen har ofta setts som överlägsen. Men det är en bild som var sann på 70-talet. Idag är länder som Sydkorea, Japan, Taiwan och Hong Kong lika bra som Sverige fast de lägger 4,5% av BNP på utbildning medan Skandinavien lägger 7.2%. Vi är inte bäst.

Och kanske mest intressant av allt:

Barn har aldrig tillbringat så mycket tid med sina föräldrar som idag i Sverige. Fast vår självbild ofta är att barnen lämnas bort för mycket stämmer det inte med hur det sett ut genom historien. OCH föräldrar är mycket bättre föräldrar idag än nånsin tidigare. MVC, BVC och föräldrautbildning/stödprogram, engagemang i förskola mm. har bidragit till att vi utvecklat förmågan att bemöta barn utifrån deras behov osv.


Jag ska återkomma till några andra superintressanta resultat kring skillnader i hälsa mellan pojkar och flickor. Ska bara fundera lite på några slutsatser jag vill dra av dem.

Tuesday, April 21, 2015

Våren 2015

Jag "tänkte positivt" i förra inlägget för en månad sedan. Det hade jag inget för. Jag blev sjukare och sjukare under helgen. På lördagen trodde jag att jag var bättre och tog mig till både simskola och jobb. Sen blev jag mycket sämre och kunde inte sova pga bihålorna. På söndagen fick grannen passa E för jag var så sjuk att jag grät på facetime med solrosen. På måndagen fick jag penicillin. På onsdagen fixade jag min halvtidskontroll. Fullproppad med alvedon, ipren, rinexin och ständigt små klunkar varmt te för att inte hosta. Sen slog jag sönder min termokopp i trapphuset och har inte kommit mig för att skaffa någon ny.

Sakta blev jag friskare. Jag hann jobba en dag. Sen blev S sjuk. Och vi fick ställa in påskresan till Åland. Han blev bättre. Efter en dag på förskolan blev han sämre igen och vi vabbade en vecka till.

Det är skrattretande hur lite jag har jobbat den senaste månaden. Men jag har torkat snor. Och bråkat med fyraåringen som säger "du förstår INGENting" och "du KAN INTE" och "du gör BARA FEL". Skulle man tro henne är jag faktiskt helt värdelös. Igår föreslog hon att solrosen skulle flytta till andra sidan gatan för hon var så trött på honom. Hon är extremt verbal och klok också. Vetgirig, nyfiken, kreativ, smart och rolig (mvh objektiv, ödmjuk och diskret förälder).

Jag hoppas att det är "en fas" med de överväldigande känslostormarna men är samtidigt lite rädd att det är nåt slags personlighet som kan komma att kräva en del framöver. Sa jag att hon (ev. ihop med annat barn) klippte sönder alla barnens födelsedagskort på förskolan?

"Om de inte ville att vi skulle ta saxar kunde de lagt dem högre upp, nu behövde jag bara stå på tå för att ta en."

En del av mig tänker att nu pratar personalen om henne som förtappad, oss föräldrar som slappa och säger till varann att det kommer att gå utför. Men jag tänker också att det är lite konstigt att ingen personal var närvarande och såg det hända. Och att det bästa vi kan göra är att fortsätta att ge mer kärlek än hon förtjänar.

Lillebroren, han är rätt bestämd numera. Han vill välja sina kläder själv och byter precis som storasyster gärna om flera gånger per dag. Men samtidigt är han fantastiskt samarbetsvillig. Han plockar fram skor till hela familjen och gestikulerar att vi ska ta våra jackor så att vi kan gå ut. Att få gå ut med soporna, bära saker eller blanda och hälla när vi lagar mat är favoritsysslor. Ännu pratar han inte så mycket men han försöker och lyssnar vi noga kommer det nya ord varje dag. Vi läser böcker och ser på "Stora maskiner" och "Bondgården" på svt play. Hans sångröst är osedvanligt vacker (ja, objektivt) och han sjunger blinka lilla stjärnamelodin och "akta dig, akta dig" (lilla snigel). S älskar att gå till parken, leka i sandlådan och upptäcka omgivningarna. Och att göra PRECIS som sin storasyster.

Barnen delar rum och somnar samtidigt. Ofta sover de numera gott hela natten. Kanske kommer E smygande till oss. Kanske tappar S nappen nån gång. Men vi sover gott nästan jämt. Barnen är fortfarande på olika förskolor och det kostar på att lämna och hämta dubbelt. Vi har nu i alla fall fått ett datum när S får börja hos E. Nedräkning pågår.

Planering pågår för det mesta. Att vara två heltidsarbetande vuxna med två små barn på olika förskolor kan vara en av de mer krävande perioderna jag haft. Min kollega som ligger några år före säger att det inte blir jobbigare. Tar vi oss igenom det här så klarar vi allt som komma skall.

Jag tänker att hon har rätt. Och sommarplanering pågår. Jag har massor av sparade semesterdagar, föräldraledighet - och ett kul jobb. Så det blir nog finemang.