Våren 2015

Jag "tänkte positivt" i förra inlägget för en månad sedan. Det hade jag inget för. Jag blev sjukare och sjukare under helgen. På lördagen trodde jag att jag var bättre och tog mig till både simskola och jobb. Sen blev jag mycket sämre och kunde inte sova pga bihålorna. På söndagen fick grannen passa E för jag var så sjuk att jag grät på facetime med solrosen. På måndagen fick jag penicillin. På onsdagen fixade jag min halvtidskontroll. Fullproppad med alvedon, ipren, rinexin och ständigt små klunkar varmt te för att inte hosta. Sen slog jag sönder min termokopp i trapphuset och har inte kommit mig för att skaffa någon ny.

Sakta blev jag friskare. Jag hann jobba en dag. Sen blev S sjuk. Och vi fick ställa in påskresan till Åland. Han blev bättre. Efter en dag på förskolan blev han sämre igen och vi vabbade en vecka till.

Det är skrattretande hur lite jag har jobbat den senaste månaden. Men jag har torkat snor. Och bråkat med fyraåringen som säger "du förstår INGENting" och "du KAN INTE" och "du gör BARA FEL". Skulle man tro henne är jag faktiskt helt värdelös. Igår föreslog hon att solrosen skulle flytta till andra sidan gatan för hon var så trött på honom. Hon är extremt verbal och klok också. Vetgirig, nyfiken, kreativ, smart och rolig (mvh objektiv, ödmjuk och diskret förälder).

Jag hoppas att det är "en fas" med de överväldigande känslostormarna men är samtidigt lite rädd att det är nåt slags personlighet som kan komma att kräva en del framöver. Sa jag att hon (ev. ihop med annat barn) klippte sönder alla barnens födelsedagskort på förskolan?

"Om de inte ville att vi skulle ta saxar kunde de lagt dem högre upp, nu behövde jag bara stå på tå för att ta en."

En del av mig tänker att nu pratar personalen om henne som förtappad, oss föräldrar som slappa och säger till varann att det kommer att gå utför. Men jag tänker också att det är lite konstigt att ingen personal var närvarande och såg det hända. Och att det bästa vi kan göra är att fortsätta att ge mer kärlek än hon förtjänar.

Lillebroren, han är rätt bestämd numera. Han vill välja sina kläder själv och byter precis som storasyster gärna om flera gånger per dag. Men samtidigt är han fantastiskt samarbetsvillig. Han plockar fram skor till hela familjen och gestikulerar att vi ska ta våra jackor så att vi kan gå ut. Att få gå ut med soporna, bära saker eller blanda och hälla när vi lagar mat är favoritsysslor. Ännu pratar han inte så mycket men han försöker och lyssnar vi noga kommer det nya ord varje dag. Vi läser böcker och ser på "Stora maskiner" och "Bondgården" på svt play. Hans sångröst är osedvanligt vacker (ja, objektivt) och han sjunger blinka lilla stjärnamelodin och "akta dig, akta dig" (lilla snigel). S älskar att gå till parken, leka i sandlådan och upptäcka omgivningarna. Och att göra PRECIS som sin storasyster.

Barnen delar rum och somnar samtidigt. Ofta sover de numera gott hela natten. Kanske kommer E smygande till oss. Kanske tappar S nappen nån gång. Men vi sover gott nästan jämt. Barnen är fortfarande på olika förskolor och det kostar på att lämna och hämta dubbelt. Vi har nu i alla fall fått ett datum när S får börja hos E. Nedräkning pågår.

Planering pågår för det mesta. Att vara två heltidsarbetande vuxna med två små barn på olika förskolor kan vara en av de mer krävande perioderna jag haft. Min kollega som ligger några år före säger att det inte blir jobbigare. Tar vi oss igenom det här så klarar vi allt som komma skall.

Jag tänker att hon har rätt. Och sommarplanering pågår. Jag har massor av sparade semesterdagar, föräldraledighet - och ett kul jobb. Så det blir nog finemang.