Duktiga pojkar efterlyses

Nu återkommer jag som utlovat.

Unga tjejer rapporterar psykisk ohälsa i högre grad än killar. Samtidigt klarar de sig betydligt bättre när det gäller skolresultat och hälsa i stort än killarna. Forskningen talar om "adaptation", att depression/nedstämdhet kan medföra fördelar som på sikt utvecklar individen och möjliggör förändringsbenägenhet för att finna meningsfullhet. Detta tenderar alltså unga kvinnor att klara av finemang.

Män däremot, de tycks inte adaptera i alls samma grad. De presterar inte i skolan, de tar risker i relation till trafik, alkohol/droger och söker vård i lägre grad än kvinnor. De dör i olyckor, ofta relaterat till fall eller trafik. För killar 20-29 år rapporteras också oftare alkohol- eller narkotikarelaterad död än för kvinnor. Unga killar begår dessutom självmord dubbelt så ofta som tjejer (i äldre åldersgrupper kan det vara tre gånger så många män som kvinnor).

Det här lärde jag mig på seminariet häromdan. Så här tänker jag:

Det här måste vara kopplat till maskulinitet, roller och förväntningar. Historiskt har män kunnat strunta i att adaptera och klarat sig alldeles utmärkt ändå. Det har funnits mindre professionaliserade jobb (ofta hyfsat välbetalda om en jobbar skift osv.) på fabriken, ett familjeföretag som "plockar upp" en och dessutom fett med homosocialisering män emellan.

Men mansrollen som grovarbetare är förlegad. De okvalificerade jobben har flyttat till Asien eller automatiserats i samma takt som kvinnor slutat vara hemmafruar som försörjs av fabriksarbetare alt. möjligen deltidsarbetar.

Kvinnors utveckling har skett i riktning mot de arenor som (välutbildade) män tidigare ägt. Att kvinnor tar plats där ses inte som lika normbrytande som om män skulle ta plats på traditionellt kvinnliga arbetsplatser.

Min tolkning är att männen som tidigare klarade sig "bra" numera är arbetslösa, bittra och röstar på SD i stället för att rycka upp sig, adaptera, skaffa sig en utbildning och ifrågasätta normer.

Lösningen? Knappast att kvinnor ska prestera sämre, vara mindre "duktiga" eller att regeringen ordnar "Flicka-dagar".

Hellre då projekt pojke. Jag tänker mig delprojekt med mål såsom:
- Pojkar ska "ta mindre plats" på förskolan/skolan.
- Pojkar ska stimuleras till traditionellt flickiga lekar och sysslor och att utveckla sina omvårdande sidor/förmågor.
- Kvinnodominerade utbildningar ska marknadsföra sig riktat till män.
- Kvotera in män som personal i förskolan, hemtjänsten och undersköterske-/sjuksköterskebranschen generellt. Ungdomsarbetslösheten i Sverige är jämförelsevis hög och det är färre män än kvinnor i dessa bristyrken.
- En allmän samhällelig debatt kring och utbildning av blivande/nyblivna (med uppföljning senare år) föräldrar kring maskulinitet, könsroller, könsidentitet, sexuell identitet och förväntningar på pojkar.

För huvudproblemet är inte att flickor kläs i rosa, leker prinsessa, pysslar med pärlor och dansar i balettdräkt. Det är ett större problem att pojkar inte uppmuntras att ta del av såna lekar, att de tidigt kommer att nedvärdera dessa saker, kalla dem "tjejiga" som ett skällsord och sen vips blir det nåt slags sanning att flickor och pojkar inte kan leka tillsammans, ha likadana kläder eller uppskatta samma leksaker.

Det är inget problem ifall pojkar gillar bilar och blått heller såklart. Men för min sons, och andras söners, skull önskar jag att det ska räcka att vara sig själv, att omgivningens och samhällets förväntningar inte ska bero på könsorganet. Samtidigt tyder allt på att unga killar idag skulle må bättre och få bättre hälsa och livskvalitet om de inspirerades lite av duktiga flickor.