Två djävulskvinnor är framme i Kapstaden. Tacka herren för det. Förra veckan trodde jag knappt att det skulle hända. Förra veckan var för jävlig. Du undrar kanske varför? Då ska jag berätta.
Jag fick en massförfrågan om afterwork. Jag skulle svara till Ida. Jag lyckades svara till hela maillistan med nästan bara folk jag aldrig träffat och som säkert aldrig vill träffa mig heller. Så här skrev jag:
---
Sorry, men jag hinner inte. Å även om jag skulle hinna så orkar jag inte. Å så är jag gnällig också.
Ligger just nu i sängen å tar igen mig (läs: försöker synka ihop fyra to-do-listor med varandra och göra en tidplan för hur de ska hinna bockas av) efter urjobbiga jobbplaneringsdagar, en veckas usel sömn som dessutom bjöd på ovanligt många vagnfel, signalfel, växelfel samt felåkningar med taxi och utskällningar av växeltelefonister (alltså, de skällde ut mig, har jag aldrig varit med om innan), en vansinnig badrumsrenovering där allt som kan gå fel går fel å inget är klart i tid, en splitterny havererad jobbdator.
[Ja, jag ser syftningsfelet i förra meningen.]Say no more?
Jo jag ska säga mer.
Det är massor kvar att göra imorgon innan det bär av till Sydafrika. Mamma är bortrest å svarar inte i telefon. Så jag har gråtit för pappa i telefon över min misär å han gjorde en fin plan för hur jag ska lösa allt när jag - master of planer i vanliga fall när jag orkar å hinner planera å inte är gnällig - bara inte orkade mer. Pappa gör finfina planer för att styra upp mitt liv på distans från en traktorhytt i Skåne.
Nu ska jag bara göra exakt som pappa säger. Det blir säkert jättebra så. Det är så himla moget att vara 30 å inte klara av sitt liv utan att ringa pappa. Det ska bli fint med semester. Fint ska det bli. Ska bara orka imorgon med. Å orka packa.
Jag kommer åka osminkad i stödstrumpor å skitiga kläder (för jag missade tvättiden som jag inte heller hann med för den delen), packa ner skitiga kläder, ha hälften glömt i kransen i en lägenhet där allt är igentejpat och dammigt, vara på pissigt humör, säkert bli åksjuk å kräkas på planet, säkert missa planet, säkert krocka i vänstertrafiken i Kapstaden, säkert få inbrott i den fina lägenheten vi hyrt, säkert krascha min privata dator som nu blivit ett måste för att sköta jobbmailen som jag lovat, säkert missköta jobbmailen, säkert komma hem till ett "Tack, det var kul att du ville jobba på Socialstyrelsen, kul att lära känna dig, men...".
Jag sa att jag var gnällig, va?
Ni får ha en finfin fredagkväll utan mig. Vi ses om fem veckor. Då är jag förhoppningsvis utvilad, har rena kläder, är nyklippt, sminkad och mig själv igen!
---
Så var min förra vecka. Nu är jag framme. Det blev ganska mycket som jag förutspådde. Jag vaknade på lördagsmorgonen klockan fyra med världens magsmärtor. Höll på att svimma i badrummet. Fick ligga naken på soffan och svettas. Kändes som om nån opererat in knivar i min mage. Lyckades äta åksjuktablett, ipren och lite fil. Ringde en taxi. Åkte den hela vägen till Arlanda. Knivarna högg. Sen somnade jag på första planet. Knivarna har avtagit lite i taget. Illamåendet har släppt. Jag åkte i skitiga kläder, osminkad.
Sen kom vår ena väska inte fram. Den med Sofias saker. Men som lyckats få min bagage-tag på Arlanda. Så det blev förvirrat vad som gällde försäkringswise. Vi har shoppat lite nytt och hoppas att det löser sig på sikt. Det säger i alla fall både KLM och Swedbank att det ska.
Lärdom: betala ALLTID era resor med visakort alternativt med Internetbanklösning från ett konto som det finns ett visakort kopplat till. Då går det lika bra som för oss.
De här finns i vår trädgård.
Jag tror jag ska tillbringa lite tid där. Sen hörs vi igen!
Posts
