Separationsångest

Om tre dagar ska jag åka till det stora landet i väst. Med jobbet. Utan solrosen å cheetahn. Å vara borta i tio dagar. Det är förskräckligt länge. Känns det som nu i alla fall. Cheetahn å jag har varit i från varandra i typ fem dagar tidigare. Å det var läskigt länge. Hon var galet pappig när jag kom hem igen.

Men sånt är livet. Försöker jag intala mig. Å tänker på alla kineser som åker hem till byn, föder barn som får stanna där med släkten medan mammis å pappis drar tillbaka till fabriken i stan. Å kommer hem på nyåret varje år.

Då är tio dagar inte så mycket. Å vi har drygt dyra veckor fintid ihop, hela teamet, när jag kommer hem igen. Dessutom ska cheetahn å solrosen vara hos farmor å farfar där de kan åtnjuta konstant underhållning, lagad mat å fria blåbär. Så det kommer inte precis gå nån nöd på dem.

Cheetahn kan numera härma hästen, säga NEJ, känna igen lamm å kossor samt äta sig mätt på blåbär. Hon gillar att plaska i vatten å hatar att sitta i kundvagnen i affären. Jag är mäkta stolt över hur jag med lugn, sång å kramar (å profylaxandning...) har hanterat hennes utbrott på ICA Maxi på sistone. När hon sen kommer å hämtar mig, tar mig i handen å drar iväg mig till blåbärssnåren för att liksom visa mig att hon har hittat bär smälter jag igen.