Jag vill helst springa in på toa å skrika å gråta. Å jag vill bli arg å förbannad. Å jag vill ringa nån men jag vet inte vem för alla kommer avfärda mig som det överkänsliga hormonella preggot.
Å jag vill ge pappan en mjuk mjuk filt å låta honom slippa se alla tidningsrubriker. Jag tror att han har nog med sig själv å jag hoppas det finns de som kan stödja honom å vara medmänniskor mitt i det som hänt. Det som inte får hända.
Det gör ont i hela mig.
Hur ont gör det då inte i honom som antagligen aldrig kommer kunna sluta klandra sig själv?
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Posts
Jag gissar vad du menar, och jag känner likadant (marginellt mer sansat kanske ;)). Fy fan, helt enkelt. Och stackars pappan! Och alla andra i deras närhet!
ReplyDeleteKram till dig, rara preggo
Tack!
DeleteJag får bara ångest av att tänka på det, och att även om jag aldrig kommer att glömma mitt barn i bilen (för vi har inte bil) så finns det tusen saker som kan hända på en sekund.
ReplyDeletePrecis, å det går ju inte att skydda sig mot allt...får intala sig det som ett mantra.
DeletePulitzer-vinnande artikel om hur det hanteras i USA, både juridiskt och känslomässigt.
ReplyDeletehttp://www.washingtonpost.com/wp-dyn/content/article/2009/02/27/AR2009022701549.html?sid=ST2009030602446
OMG!!! Jag visste inte att det kunde göra så ont att läsa.
DeleteVet inte om jag ska tacka för tipset ens för nu vet jag inte hur jag ska kunna somna ikväll...