Barnvakt

Det här med att lämna bort sitt barn till andra eller ha barnvakt. Så mycket åsikter det finns. För min del får folk KÄNNA hur de vill. KÄNNA att de inte vill lämna bort ettåringen ens till en rar mormor. KÄNNA att de vill atlantkryssa med ungen hemma med den filipinska barnflickan. KÄNNA exakt hur de vill.

Men uttala sig kategoriskt om hur alla andra bör göra (underförstått även då om hur alla andra barn funkar) är att sätta sig på väl höga expert-wannabehästar.

Även om jag å solrosen läser av just Edith snabbast är jag helt övertygad om att nån med mer generell erfarenhet av barn är minst lika bra på att ta hand om henne som vi. Antagligen bättre. Det är till exempel ett faktum att Johanna är den som är mest påhittig när det gäller att hitta underhållning (köksredskap, nycklar osv) som Edith kan sysselsätta sig med. Å att mor- å farföräldrarna ofta har nåt slags inbyggt lugn å säkerhet som tycks göra Edith harmonisk.


Edith hänger nästan alltid på. Fika, fest, middag, lunch, resa osv. Men ibland ändrar vi förstås våra tänkta planer å är bara hemma med henne när vi känner att hon eller vi behöver det bäst. Eftersom vi har begränsat med barnvakter där vi bor har vi passat på vid de få tillfällen som getts. Å då har jag helt släppt tankarna på Edith å bara njutit av tiden då jag gjort nåt som inte går att göra med bebis. Som mest från 9 ena dan till 17 nästa dag (tror bara det var mina bröst som tog stryk). När jag kommer tillbaks har jag ny ork å energi att göra sånt som Edith uppskattar mer å mer: gunga, leka, sjunga, klättra, kuddkrig, tittut osv.

Spektakulära utflykter å restaurangbesök i all ära. Allra bäst uppskattar jag dock att utan bebis kunna träna, få ansiktsbehandling/massage eller bara få ligga i en soffa å läsa en bok. Just nu längtar jag efter att gå på bio.