Barnet på bilden från unicef påminner mig om cheetahn. Nåt med uppsynen. Nåt med munnen. Jag har gett ett bidrag. Gör det du med.
Jag har blivit blödig. Tar illa vid mig av bilderna från Afrikas horn. Får klump i halsen. Måste titta bort. Kan inte se eller läsa om barn som far illa. Nog för att jag brydde mig om humanitära frågor innan också. Men sedan cheetahn kom till oss är det hela tiden nära. Tänker på att jag är så himla privilegierad. Tänk om jag skulle tvingas lämna cheetahn att dö i öknen. Otänkbart. Å mammor tvingas göra det. Hur ska de nånsin orka leva vidare?
Posts
Jag och min man satt med chips framför tv:n häromkvällen när det plötsligt kom ett inslag om en mamma och hennes tvååring som satt och väntade på pappan som var ute i öknen för att leta efter sjuåringen och nioåringen som de lämnat när de inte orkade bära dem längre. Jag orkar bara inte med sånt. Sedan jag fick barn är alla barn jag ser lida plötsligt mina barn. Jag har faktiskt inte skickat några pengar till den här svältkatastrofen, men jag är månadsgivare hos Läkare utan gränser.
ReplyDeleteNä, fy fan. Helt fucking jävla ofattbart å orimligt. Bara att tänka på att jag skulle lämna Edith i en öken. Helt omöjlig tanke.
ReplyDeleteGissar att läkare utan gränser omvandlar ditt bidrag till Somaliahjälp just i detta nu!