Tro

Ibland önskar jag att jag hade en tro. En tro på det där övertygande viset, det självklara. En tro som gör en trygg, lugn och säker.

Så säker som Marta som 19 år gammal väljer ett strikt liv som nunna förstår jag bara inte hur någon kan vara. Jag går sönder inuti när Martas lillebror säger "vi får väl träffas i himmelen, och där kan vi leka i evigheters evighet" i dokumentären Nunnan. Jag går sönder och tänker att det väl ändå inte kan vara meningen att en lillebror ska känna så.

Det närmaste jag kommer den där kristna tron är nog sinnesrobönen. Ofta, ofta tänker jag på den och inser att jag fortfarande har lång väg kvar.

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra,
mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.