Hormonjävlarna?

Saker jag gråtit över den senaste tiden:
- Solrosen har rätt och jag har fel.
- Att jag inte vet säkert om jag orkar umgås dagen därpå.
- Solrosen vill ändra lördagsplanen med BARA 12 timmars varsel.
- Isbjörnarna som kommer drunkna och utrotas om klimatförändringarna fortsätter.
- Att jag åt rå gös och sen upptäckte att preggos inte ska det.
- Att jag är så trött på att gråta.

Solrosen är den finaste som finns. Han klappar mig på huvudet, säger att jag är söt (fast jag vet att jag är tjock å otymplig), klappar mig på magen å kollar att cheetahn boxas å inte dött av gösen.

Det måste vara hormonerna. Visst? Den som jag minns som mig bryr ju sig inte ens om klimatet.

Eller har den blivit sån här?

I så fall gillar jag mig inte.