Skräcken omvärderad och ändå värderad

Jag har redan skrivit om stora skräcken. Det är klart jag inte vill stå där på S:t Eriksplan på fredagsmorgnarna med kassarna å cheetahn.

Jag är en sån som helst har livrem och hängslen. Som vill försäkra mig mot det mesta och gärna ser att pappa tar besluten så att jag slipper och dessutom har nån att skylla på om det blir fel trots allt.

Därför förvånar jag mig själv att jag är så pass lugn vad gäller det här med solrosen och lilla cheetah. Jag har ju inga garantier för att solrosen inte ska vissna. Rent statistiskt - å jag tror inte på ett ögonblick att jag skulle vara mer speciell än nån annan å stå över just statistiken - är det mycket möjligt att vi kommer tröttna på varann, skada varann och inte vilja bo i cheetahlyan ihop mer. Å ändå är jag rätt lugn, rätt okej med det.

Alternativet vore ju att inte våga alls. Och att sitta som de inskränkta ensamma bönderna som söker fru (antagligen utan att ens få vara med i tv) vore ju långt mer deppigt än att faktiskt försöka vara lycklig, anstränga sig och satsa.

Med solrosen är min vardag så långt mycket finare än utan. Jag kan inte tänka mig att vara utan den. Så må vara hänt om den vissnar nån gång. Då hoppas jag ändå känna mig tillfreds med allt det fina som varit. Att det ska ha varit värt det. Att vi ska ha ansträngt oss tillräckligt. Att jag ska känna som jag gör nu för solrosen som solros: att solrosen är en av de finaste människor jag mött. Att vi har cheetahn och kan hjälpas åt att ta hand om den oavsett allt annat.

Jag uppmanar till läsning av fantastiska Lenas text:

Allt som en gång tar sin början måste inte ha evigheten som mål. Det som är vackert och underbart behöver inte fläckas av att en dag upphöra.