Vecka 28-29

Det rullar ju på det här. Det märkliga i att jag inte ökade i vikt i början har förbytts i en månad av stadig ökning. Ligger på plus åtta kilon nu. Det är ungefär fem mindre än med cheetahn vid samma tidpunkt. Skönt. Särskilt för ryggen.

En ska kanske inte obsessa vikt å kropp å utseende, särskilt inte som preggo. Men allvarligt - det är aldrig så påtagligt å närvarande med vikt å kropp som just under grossessen. Å om jag just i min blogg får ta mig den friheten att reflektera, så tycker jag faktiskt att det är skönt att kunna känna mig smidig å rörlig å kunna flytta mig någorlunda snabbt. Med en tvåårscheetah i hushållet är det mer av rörelse än ligga på soffan å känna efter. Så ju mindre viktuppgång å krämpor desto bättre.

Tillåter jag mig dessutom att vara fåfäng tycker jag att min mage hittills har "växt snyggt" - den är rund å fin å rakt fram. Ännu inga tecken på bristningar på den (å ja, jag oljar den dagligen). Tuttsen däremot...de är ett förlorat kapitel...låt oss inte gå in närmare på detaljer. OM jag bara vetat hur nöjd jag skulle ha varit med dem innan jag fick barn alltså... Låt oss säga som såhär att det nog inte precis kommer badas nåt bland folk i sommar. För om jag ska kunna skyla å stödja behagen på rimligt vis kommer det att kräva rigorösa utprovningar å investeringar i specialbutik. Ville köpa ny bh på twilfit förra veckan men det gick inte att hitta nåt i närheten av lämpligt.

Förresten, så olika det kan kännas. När jag väntade cheetahn ville jag ha tjocka strumpbyxor, tights jeans som gick upp ordentligt över magen. Den här gången vill jag ha lätta luftiga saker som inte sitter åt nånstans. Å jag föredrar nederdelar som slutar under magen i kombi med linne/tröja som går ordentligt ner på rumpan.

Vi har varit på förlossningsplaneringsmöte del 1 också. Det var en himla fin barnmorska som jag gillade. Synd att en inte kan avtala att få just henne den dag det händer.

Hoppsan, rätt och plikt var det visst

Så om jag verkar vara en jobbig jävel med rättshaveritendenser? Det må vara hänt. Men det räckte ju uppenbarligen inte med dubbla examina, hyfsad koll å väl beskrivna önskemål vid senaste förlossningen. 

Fatta vilken tur jag har ändå som orkar engagera mig å inte blev traumatiserad å inte vågar få fler barn. 

Å visst känns det fint att få en artikel i händerna på jobbet där det står svart på vitt att vi enligt en WHO-deklaration från 1978 har RÄTT och PLIKT att både individuellt och kollektivt delta i planeringen å utförandet av vår vård.

Heja förresten barnmorskeupproret ! 

Om vården vid ett annat tillfälle

Ni vet vården, den där som utlovar att de ska lyssna på mina önskemål. Min skepsis mot den är inte bara grundad på att jag var missnöjd med en massa saker kring hanteringen av ett missfall. Å inte bara på att jag läser om skräckscenarier i tidningen.

Jag tänker också på hur det faktiskt blev när cheetahn föddes. För det faktum att cheetahn å jag är friska å mår prima gör faktiskt inte att allt som hände var okej. Jag är inte traumatiserad av hur det blev. Är inte missnöjd med att det blev kejsarsnitt. Är väldigt nöjd med eftervården på BB.

Men jag har samtidigt en stark upplevelse av att förlossningspersonalen inte lyssnade på MIG. Å jag vet nu att JAG faktiskt kan känna min kropp bättre än dem som jobbar med förlossningar varje dag året om.

Allt gick snabbt å lätt under några timmar å de sa att nu är bebisen snart här. Jag sa att nåt var fel. De sa att jag skulle krysta forcerat i gynställning [1]. Jag ville stå på alla fyra. De lade mig i gynstol med en person som höll fast mitt ben på vardera sidan.

Jag sa att jag kände att jag krystade rätt enligt profylaxkursens alla regler. De sa att jag inte tog i å gav mig värkstimulerande dropp.

Jag hade skrivit i förlossningsbrevet att jag inte ville att några instrument skulle användas. Att jag känner väl till hur det ökar riskerna för att kvinnan går sönder. Jag sa att nåt stämmer inte, nu får ni hjälpa mig å snitta. Läkaren (som tidigare mumlat nåt om att hon blivit störd mitt i sin lunch) svarade suckande att "vi hjälper dig på vårt sätt".

Å så satte de sugklocka. Som hamnade i pannan å över ögonbrynen på cheetahn som låg med pannan neråt å inte hade böjt in hakan. Å de drog. Å cheetahn rubbades förstås inte eftersom hon satt fast.

Det blev alldeles tyst i rummet å jag hann tänka att nu dog bebisen innan de sa att det skulle bli snitt. "Jag sa ju det" sa jag å vägrade se på nån av dem igen. Å de körde mig till operation.

De kunde ha skadat cheetahns ögon för livet. Läkaren påpekade det själv lite skamset i efterhand men hävdade bestämt att jag varit så "svårundersökt". Det står i journalen också: svårundersökt.

Cheetahn hade tur. Tänker jag.


[1] Studier indikerar att det är stor risk för bäckenbottenskador och inkontinensbesvär å viss risk för att spricka mycket vid forcerad krystning. Å att forcerad tidig krystning ökar risken för att instrument ska behöva användas. Gynställning ger fler bristningar än någon annan förlossningsställning. Att ligga på sidan tycks ge minst skador.

Teamkänslan

En känsla som kommer över mig ibland är "Nu räcker det. Nu vill jag byta å få sova på mage utan halsbränna. Jag har varit preggo i 28 veckor. Nu får solrosen ta över å ta resten. Å sen får han föda medan jag står bredvid å är smal å hel å intakt. Å sen får han amma."

Å solrosen klappar på mig å säger att han skulle göra allt det där om han bara kunde. Å så ger han mig sovmorgon, bjuder på nygräddade pannkakor med färska jordgubbar (å glass, honung, banan, sylt, juice, kaffe för den delen) å styr upp söndagen så att jag i princip bara behöver vila/läsa/slöa medan han rastar å underhåller den rastlösa cheetahn.

Han tar kommandot efter middagsvilan så att vi äter middag ute å slipper laga/diska/fixa hemma. Å när vi handlat på ica maxi (det enda lite mer krävande jag deltar i på hela dagen förutom att lägga i en maskin tvätt på eget bevåg) går vi hem å softar å jag gör lite yoga å stretch på golvet å säger vad skönt att slippa laga mat idag.

Då säger solrosen: äsch, jag tror jag ställer mig å gör ett storkok så vi har det i veckan. Å sen rullar han dubbel sats italienska köttbullar å kokar dem i tomatsås (en av rätterna han fick mig på fall med för sisådär fyra år sedan) medan han sneglar lite på hockeyn på tv.

Under tiden jag ligger i soffan med en kopp te å lösgodis i en skål å vilar upp mig för 12 veckor till.

Å känslan har förändrats till lyckligt lottad, tacksam å kär.

Måste tydligen börja muta med pengar

Just nu: Cheetahn ligger hellre å surar bredvid sin daddy (som "sover") i sängen än att vara med sin mamma i köket å äta frukost med färska jordgubbar. 

Mvh impopulär förälder

Ett städrum utan lustgastillgång i Västerås blir väl också bra...

"vi möter dig där du är"

"vården är utformad för att ta tillvara dina erfarenheter och önskemål"

"vi tar hänsyn till hur just du vill ha det under din förlossning"

"vi ger stöd utifrån önskemål och behov"

"se det som att ni lånar sal och personal för ER förlossning"

Det här är citat (som jag samlat på mig i en anteckningsbok så har inga länkar eller) från förlossningsklinikernas å föräldrautbildningarnas information till blivande föräldrar i Stockholm. 

Visst känns det exakt så som barnmorskorna beskriver sitt jobb i t ex DN idag?

"nu är det precis så hemskt som vi befarade"

"kvinnor får känslan av att de inte är välkomna"

"Vi får ingen räddning under våren och sommaren. Det finns inte mycket annat att göra än att springa jävligt fort."

Så no offense om jag är lite skeptisk till värdet av att författa varesig förlossningsplan eller BB-plan. Jag fokuserar min energi å tid på att ställa in mig på att ha minimala förväntningar i stället. 

Vecka 26-27

De där veckorna bara passerade. Fast det började också bli allt mer påtagligt att jag har en inneboende. Den stångas, boxas å gör akrobatiska övningar. Särskilt mot revbenen på min högra sida. Det är allt utom skönt. Å så har jag halsbränna nästan jämt. Å rastlösa ben. Att sova skönt är en utmaning som ofta kräver novalucol å rejält med kuddar å väggar att luta mot för att bli riktigt bra. Jag känner mig inte särskilt gnällig egentligen. Men ganska hormonell. Vill gråta åt mycket. Är trött å seg. Nu är det helg.

Det finns ingen rubrik för det här

Jag vill helst springa in på toa å skrika å gråta. Å jag vill bli arg å förbannad. Å jag vill ringa nån men jag vet inte vem för alla kommer avfärda mig som det överkänsliga hormonella preggot.

Å jag vill ge pappan en mjuk mjuk filt å låta honom slippa se alla tidningsrubriker. Jag tror att han har nog med sig själv å jag hoppas det finns de som kan stödja honom å vara medmänniskor mitt i det som hänt. Det som inte får hända.

Det gör ont i hela mig.
Hur ont gör det då inte i honom som antagligen aldrig kommer kunna sluta klandra sig själv?