Hoppsan, rätt och plikt var det visst

Så om jag verkar vara en jobbig jävel med rättshaveritendenser? Det må vara hänt. Men det räckte ju uppenbarligen inte med dubbla examina, hyfsad koll å väl beskrivna önskemål vid senaste förlossningen. 

Fatta vilken tur jag har ändå som orkar engagera mig å inte blev traumatiserad å inte vågar få fler barn. 

Å visst känns det fint att få en artikel i händerna på jobbet där det står svart på vitt att vi enligt en WHO-deklaration från 1978 har RÄTT och PLIKT att både individuellt och kollektivt delta i planeringen å utförandet av vår vård.

Heja förresten barnmorskeupproret ! 

Om vården vid ett annat tillfälle

Ni vet vården, den där som utlovar att de ska lyssna på mina önskemål. Min skepsis mot den är inte bara grundad på att jag var missnöjd med en massa saker kring hanteringen av ett missfall. Å inte bara på att jag läser om skräckscenarier i tidningen.

Jag tänker också på hur det faktiskt blev när cheetahn föddes. För det faktum att cheetahn å jag är friska å mår prima gör faktiskt inte att allt som hände var okej. Jag är inte traumatiserad av hur det blev. Är inte missnöjd med att det blev kejsarsnitt. Är väldigt nöjd med eftervården på BB.

Men jag har samtidigt en stark upplevelse av att förlossningspersonalen inte lyssnade på MIG. Å jag vet nu att JAG faktiskt kan känna min kropp bättre än dem som jobbar med förlossningar varje dag året om.

Allt gick snabbt å lätt under några timmar å de sa att nu är bebisen snart här. Jag sa att nåt var fel. De sa att jag skulle krysta forcerat i gynställning [1]. Jag ville stå på alla fyra. De lade mig i gynstol med en person som höll fast mitt ben på vardera sidan.

Jag sa att jag kände att jag krystade rätt enligt profylaxkursens alla regler. De sa att jag inte tog i å gav mig värkstimulerande dropp.

Jag hade skrivit i förlossningsbrevet att jag inte ville att några instrument skulle användas. Att jag känner väl till hur det ökar riskerna för att kvinnan går sönder. Jag sa att nåt stämmer inte, nu får ni hjälpa mig å snitta. Läkaren (som tidigare mumlat nåt om att hon blivit störd mitt i sin lunch) svarade suckande att "vi hjälper dig på vårt sätt".

Å så satte de sugklocka. Som hamnade i pannan å över ögonbrynen på cheetahn som låg med pannan neråt å inte hade böjt in hakan. Å de drog. Å cheetahn rubbades förstås inte eftersom hon satt fast.

Det blev alldeles tyst i rummet å jag hann tänka att nu dog bebisen innan de sa att det skulle bli snitt. "Jag sa ju det" sa jag å vägrade se på nån av dem igen. Å de körde mig till operation.

De kunde ha skadat cheetahns ögon för livet. Läkaren påpekade det själv lite skamset i efterhand men hävdade bestämt att jag varit så "svårundersökt". Det står i journalen också: svårundersökt.

Cheetahn hade tur. Tänker jag.


[1] Studier indikerar att det är stor risk för bäckenbottenskador och inkontinensbesvär å viss risk för att spricka mycket vid forcerad krystning. Å att forcerad tidig krystning ökar risken för att instrument ska behöva användas. Gynställning ger fler bristningar än någon annan förlossningsställning. Att ligga på sidan tycks ge minst skador.

Det enda som egentligen känns jobbigt två år senare...

...är när jag tänker på bemötandet i vården där i början. För jag hade ju "rätt", jag kände på mig att nåt var fel, att nåt inte stämde. Å jag är rädd att denna erfarenhet kommer att göra att jag vid en eventuell ny graviditet kommer oroa mig för att inte bli lyssnad på å få nån att prata med. Jag är inte en "det-händer-inte-mig-person", tvärtom. Så jag tänker att jag mycket väl kan få missfall igen.

Visst, jag är bara en orolig dussinpatient i raden, ett jobbigt samtal till. Men jag skulle vilja påstå att det är  felbehandling att hänvisa såna som vi till gruppinfo i pingstkyrkoanda. Vårdskador behöver inte ske med klantig skalpell. De kan vara verbala eller bero på ignorans också.

Jag jobbar själv inom ett tangerande område inom sexuell hälsa där bemötandefrågor är ständigt närvarande å i fokus för oss som arbetar nationellt. Å jag vet att landstingen lägger extremt lite pengar på att utveckla bemötandet inom mitt område. Inte ens när de får öronmärkta statsbidrag händer så mycket som vi skulle önska. Så jag gissar att det inte nödvändigtvis är bättre inom mödrahälsovården som förstås dras med massor av oroliga gravida som ringer stup i kvarten om att de råkat äta kallrökt lax eller har småfisar på tvären.

Alla tänker förstås inte som jag så det kan finnas oroliga gravida som önskar nåt helt annat. Å vårdens begränsade resurser komplicerar förstås ytterligare. Men det här är min önskelista:

- Frikostighet med tid för individuella samtal (kan vara över telefon, huvudsaken är att det finns tid att lyssna å ge råd).
- Lyssna å läs av vad just den här personen behöver. Den kanske tror sig behöva nåt annat än det som kan erbjudas men försök tillmötesgå inom rimliga ramar för att skapa förtroende. Å lägg ordentligt med tid å energi på att förklara när bedömningen är en annan (t ex vid avrådan till ultraljud - vad som händer om kvinna blir avspisad på ett trist sätt är att hon går nån annanstans eller söker privat vård).
- Saklig info, baserad på fakta å vetenskap (inte subjektivitet typ "jag har aldrig mött nån som fått listeria" eller "det går ju bra för de flesta"). Jag vill få känslan av att den vårdpersonal jag talar med kan sina grejer, är uppdaterad på de senaste forskningsrönen å absolut inte döljer nåt för mig.
- Säg till folk att sluta googla - men erbjud dem alternativ. Det måste finnas kvalitetssäkrad å bra info för vetgiriga patienter, inte för enkel å allmän utan även med de svåra å mer detaljerade frågorna.
- Ett tydligt förebyggandetänk där vi hellre förebygger än behandlar. Där rådgivning å samtal är en minst lika viktig beståndsdel som läkemedel.

Så här två år senare är det påsk igen

Det var den första april jag fick missfall för två år sedan. Osmakligt för att vara aprilskämt. Å så var det ju inget skämt heller.

Jag har kommit över det. Jag kan tänka positivt kring att jag har cheetahn å hade jag inte fått missfall hade jag ju inte fått henne. Å jag kan känna mig oerhört lyckligt lottad som blev gravid två gånger på så kort tid. Jag nästan skäms när jag jämför med alla som kämpar för att få barn utan att lyckas.

Jag blev en erfarenhet rikare å kanske i och med den mer ödmjuk inför det här med att "skaffa" barn. Men faktum kvarstår: det finns inget positivt med att få missfall å jag vill aldrig vara med om det igen eller att nån annan heller ska behöva det (well, jo, kanske nån värsta fiende...om jag hade nån sån men det har jag inte!).

För två år sedan - bad jag Vården söva ner mig i tolv veckor

Jag blev gravid direkt efter missfallet. Hann inte ens få mens igen. Visste att det kunde ta lång tid att få mensen åter så det tog ett tag innan vi kopplade. Vi testade en torsdag. På lördagen åt vi en planerad avsmakningsmeny med vinpaket å motiverade det med ett pragmatiskt: vi hade lika gärna kunnat testa på söndag.

Jag tror att solrosen tog hand om vårdkontakterna. Två tidiga ultraljud hos en fantastisk gynekolog som knappast hade all tid i världen men bemötte oss som om han hade det. (Ironiskt nog fick vi (eftersom jag inte hunnit få mens) inte ens en tid hos barnmorska förrän ultraljuden var gjorda å tiden säkerställd. Ultraljudspolicyn är för mig fortfarande något oklar.)

Inskrivning hos barnmorska å jag grät för att jag var så stressad av att inte veta hur det skulle gå å frågade om de kunde söva mig åtminstone till efter vecka 12. Jag hade ständigt rena trosor i handväskan å var övertygad flera gånger om dan om att det hände nåt. Å barnmorskan var sådär som jag vill att Vården ska vara å sa utan att vi ens tänkt tanken: skulle det kanske kännas lite bättre om ni får komma hit en extra gång å prata å kanske göra ett extra ultraljud precis innan solrosen ska åka på konferens två veckor i USA, så vet ni att allt är okej då i alla fall?
Vi ville ta med barnmorskan hem. Att hon frågade var det viktigaste, att hon såg vad vi behövde.

En gång kom det brunt å jag trodde att jag skulle få hjärtslag. Det fick jag inte å cheetahns hjärta fortsatte att slå.

För två år sedan - gick vi på återbesök

Vi ringde å frågade om återbesök. Vi fick en tid tre veckor senare. Jag önskade att det skulle vara doktor Aslan som tog emot men det var det inte. Läkaren var en barsk men informativ typ (till skillnad från sjuksköterskestudenten som satt med å såg ut att nästan börja gråta å sa åhhh mest hela tiden) som förstås hade ett svintråkigt jobb med att rutinkolla livmödrar.

Allt såg bra ut.

När vi var på väg ut sa läkaren att ja just det, det finns nån kurator ni kan ringa om ni vill, kolla på hemsidan.

Vi ringde aldrig. Det kändes överspelat. Jag åt ost istället.

Men jag vet en bekant som tog mod till sig å ringde i samma situation. Å fick veta att nej, du är ju inte patient eftersom du inte är gravid längre så det finns inga såna resurser för dig.

För två år sedan - kokade jag oätlig blodapelsinmarmelad

Jag minns att jag köpte hem flera kilon blodapelsiner å brände dem å sockret i en enorm gryta på solrosens gasspis. Jag minns inte om jag grät över spilld marmelad.

Veckan därpå gick jag till jobbet. Å överväldigades av hur mina kvinnliga kollegor delade med sig frikostigt av sina erfarenheter av missfall, barnlängtan, graviditeter å empati.

Nån kväll gick solrosen å jag på min favoritititalienare å drack vin å åt ost. Alltid något.

Jag hatade hur jag mådde å hatade ännu mer att jag faktiskt inte klarade av att göra nåt åt det. Jag var ett hormonellt neggomonster utan motsvarighet. Nåt slags kroppens å själens sorgeprocess som hade sin egen gång utan att jag kunde påverka.

För två år sedan - trodde jag aldrig att jag skulle kunna bli glad igen

Jag är öm i magen i några dagar. Jag äter smärtstillande. Solrosen och jag spelar sällskapsspel. Vi spelar med röda och svarta spelpjäser. Blodets färg och dödens färg. Solrosen vinner nästan jämt.

Det ömma går över. Det gör inte gråten.

Solrosens bror och flickvän väntar en bebis om en månad. Den kommer inte få nån kusin i år. Två av mina barndomsvänner fick bebisar i januari, en annan vän väntar en i maj. Solrosens kompisar väntar en bebis ungefär samtidigt som liten skulle ha kommit.

Jag gläds för deras skull men inte med dem.

Jag är bara bitter. Jag tänker på de där tre första dagarna efter att vi testat när vi var glada. Vi promenerade, fikade, pratade om framtiden, skrattade. Jag vill inte längre att de inte ska ha funnits. Det finns ingen mening alls med den glädjen när det sen blev så här.

Solrosen går och jobbar när det är vardag igen. Jag har pratat med min chef om att jag stannar hemma den här veckan å hon är förstående som ingen annan. Jag läser böcker. Helst såna om folk som har det objektivt värre än jag. Helst verklighetsbaserade. Prostitution, missbruk å incest. Jag städar, plockar, gråter. Gråter över att jag inget vill, inget orkar.

Vad ska vi göra nu? Ska vi åka på den där semestern vi hade tänkt strunta i trots allt? Ska vi köpa en trea eller skita i det? Eller kan jag inte bara få ligga ner och gråta?

För två år sedan - spolade vi ner liten

Jag sitter på toaletten när jag känner nåt obekant och sen hör ett svagt plums. Jag vet vad som hänt men måste titta. Och jag måste be solrosen komma och se. Så att vi båda har sett. Jag orkar inte vara den enda som sett.

Liten, så liten. Precis som på bilderna i böcker. Ändå större än jag hade trott. Liten vars hjärta inte längre slår.

Solrosen spolar och jag tror att jag ska kräkas och svimma på samma gång. Jag ligger på det uppvärmda klinkergolvet och skakar. Solrosen hämtar kudde och täcke och jag gråter. Jag gråter och allt jag vet är att jag vill inte det här. Jag visste det redan när jag läste Vårdguidens hemsida för ett par veckor sedan, att det här, det vill jag inte.

Det fortsätter göra ont i flera timmar och det kommer massor av rött. Till slut nåt som måste vara resten av det där som skulle ta hand om och hjälpa liten.

Kristi uppståndelse från de döda. Jo jag tackar jag.

För två år sedan - var långfredagen ovanligt lång

Jag fickr en broschyr med mig från gynakuten. En röd med titeln Missfall. Solrosen och jag läser den. Den säger oss inte nåt vi inte visste. Men det känns skönt att läsa, att vi faktiskt rättmätigt får läsa och känna som vi känner. Jag undrar varför vi inte fick den här broschyren på gruppmötet veckan innan. Det hade inte gjort oss mindre oroliga. Vi VAR ju oroliga med all rätt. Men det hade känts som ett erkännande av de tankar vi hade. 

Det går nästan två dagar när jag känner mig som vanligt, ledsen men inte ont. På påskafton börjar det onda. Smärtorna som gör att jag vrider mig och skriker trots tabletter. Timmar då jag ligger i soffan och solrosen klappar på mig och viskar berättelser i mitt öra. När jag dubblar tablettdosen blir jag yr och illamående men det gör inte lika ont. Vi ser tv3s alla skräpprogram på datorn. 

För två år sedan - tog det mig också hårt att Judas förrådde Jesus

Jag ringer solrosen som gråter och är på flygplatsen och inte får komma med det tidigare planet. Jag ringer pappa som säger att han kommer om en halvtimme.

Jenny och jag sitter i entrén på en soffa. Jag gråter mest. Mamma ringer upp. Pappa har ringt henne och berättat som jag önskat. Solrosen ringer igen.

En ordningsvakt talar med en kvinna en bit bort. Hon vill inte gå tillbaks till psyk. Hon är arg och upprörd. Hon säger: Det var idag som Judas förrådde Jesus och det tog mig faktiskt rätt hårt.

Det är inte utan att jag förstår henne.

Pappa hämtar oss. Vi hämtar solrosen på flygplatsen. Jag står vid fönstret för att se planet landa. Många går av innan solrosen. Jag tänker att han kanske missat det eller nått men så uppenbarar han sig plötsligt. Vi gråter. Borrar in ansiktena i varandras famnar och gråter.

Sen kommer inte solrosens väska. När alla andra kommit går vi och frågar. Väskan hade åkt med det första planet och väntar snällt på kontoret.

Solrosen säger att han inte vågar sitta långt fram för han tror att det är säkrare längre bak om planet skulle störta.

För två år sedan - pyntade jag inget påskris

Vi går in på apoteket, Jenny och jag. Jag tänker att jag måste köpa bindor. Vet inte vilken storlek som är bäst för såna här tillfällen, jag som föredrar tampong i vanliga fall. Tar på måfå tre paket. Normal, längre och längst.

- Ska du hänga dem i påskriset, eller? Så många fina färger ju! Utbrister apotekspersonalen i kassan.

Jag svarar nej. Jag är rödgråten och skakar.

Jag behåller kvittot som avslöjar personalens inloggningsnamn till kassan och mailar hennes chef senare å påpekar att arbetsplatsen skulle behöva jobba med bemötandefrågor. 

För två år sedan - hade jag inga frågor längre

Jag får komma in till läkaren nästan direkt. Jag som förberett mig på fyra timmar i korridoren. Läkaren har en stor gravidmage. Jag tänker att det måste vara psykisk terror att vara gravid och jobba på gynakuten.

Hon undersöker. Säger att hon ser det röda men inte är hundra på att det kommer uppifrån. Undersöker lite till. Säger, jo, det kommer uppifrån. Känner på magen. Jag säger aj på ett ställe.

Så ultraljudet. Jag blundar. Håller vänstra handens pek- och långfingrar hårt med högerhanden. Så håller jag alltid när jag är på såna här ställen, eller hos tandläkaren. Hon säger inget på en lång stund. Det kanske bara är sekunder men det känns som hundra år. Och tystnaden tar bort det sista lilla hopp jag hade. Jag vet att om allt varit bra och fint hade hon visat mig ultraljudsbilden på skärmen.

Hon tittar noga på alla magens håll, kanter, vinklar och vrår. Säger sen att jag kan hoppa ner och klä på mig så vi kan prata. Mina tårar rinner.

Hon säger att hon inte ser nått hjärta. Att liten finns där men inget hjärta. Dessutom borde liten ha varit större vid det här laget. Jag har inga frågor.

Jag får smärtstillande tabletter med mig ifall jag får ont senare. Ett akutnummer om jag blöder för mycket. För mycket definieras som att jag måste byta binda oftare än varje halvtimme. Jag ryser. Min journal ska skickas till Stockholm och jag får gå på återbesök där. Läkaren säger att hon hoppas att de erbjuder kurator i Stockholm.

För två år sedan - årets längsta väntetid

På gynakuten är det dan före helgdag och massor av patienter. Väntrummet är fullt. Jenny och jag får sitta i en soffa i korridoren precis utanför provtagningstoaletten. Vi hör och ser mer än vi vill.

Men det är återigen världens finaste personal. Jag berättar att vi redan varit hos doktor Aslan som sa att allt såg bra ut men att nu är det nåt som är annorlunda. Sjuksköterskan säger att de har årets längsta väntetid men att de ska ta hand om mig. De ska kolla allting, undersöka, göra ultraljud.

Jag får lämna blodprov och kissprov. Sen får jag vänta.

Jag går ut i hisshallen för att ringa solrosen och uppdatera honom. Sen ringer jag pappa för att berätta att Jenny och jag inte tog tåget som tänkt. Att vi är på sjukhuset och gärna blir hämtade här sen. Att pappa skulle bli morfar och att vi tänkt berätta det ikväll när solrosen kommit men att nu vet vi inte. Jag berättar om det bruna och det röda. Å jag gråter i en hisshall.

Ring när du vet mer, säger pappa. Ge solrosen numren till mig och lillebror så hämtar vi vid flyget om du är kvar på sjukhuset.

För två år sedan - kom det rött

På skärtorsdagen fikar jag med Jenny på stan. När jag går på toaletten är det massa brunt och rött i trosan. Massa.

Jag berättar om allt för Jenny där på cafeet. Hon får den glada nyheten, den dåliga nyheten, min oro och tårar. Jag säger att jag vill gå till gynakuten på sjukhuset som bara ligger en liten bit bort och att jag vill ringa till solrosen.

Solrosen sitter och äter lunch i en annan stad och säger att han ska se om han kommer med ett tidigare plan. 

För två år sedan - blev det påsk

Jag åker till mina föräldrar på onsdagen efter jobbet. Solrosen ska komma på skärtorsdagskvällen och vi ska berätta för mina föräldrar. På påskafton ska vi åka till solrosens familj och berätta för dem.

Solrosen å jag pratar med varann på onsdagen när jag är på tåget. Han frågar hur jag mår och jag säger sådär. Det är så enerverande att det bruna inte ger med sig. Det har trots allt gått över två veckor nu. Samtidigt har vi ju sett det lilla hjärtat och läst på Internet att det är mycket ovanligt att missfall konstateras efter att ultraljud visat slående hjärtan. Det - och doktor Aslan- talar faktiskt för att allt ska gå bra. 

Älskling, hjärtat, ta hand om dig nu

Det är sånt här jag får betalt för att motarbeta i olika former på dagarna. Sällan med revolution, oftare med byråkrati.

Så där ser inte ett bra bemötande ut. Å det ska inte vara såna skillnader beroende på var du bor. I princip varje år tjatar vi på landstingen om vikten av att hivtest erbjuds med stor frikostighet till alla som önskar.

Jag skulle även vilja se det här projektet ske i hela landet. När inte ens alla mottagningar i Stockholm lyckas provta korrekt å ge rätt råd undrar jag verkligen hur det ser ut i Nässjö å Sorsele.

För två år sedan - vågade vi hoppas

Så tar vi hand om varandra och tar det lugnt. Vi är inte lika rädda för det bruna längre. Vi tror på att det inte är nåt farligt och vi tänker på att vi har sett liten. I en bok som vi fick från mbt-barnmorskan läser vi om hur mycket liten ska växa de närmaste veckorna. Vi vågar berätta för våra närmaste vänner och planerar hur vi ska berätta för våra föräldrar under påsken då vi ska på turné till dem.

Eftersom jag fått så dåliga vibbar av Vården beslutar vi att inte gå tillbaks till samma ställe utan att göra ett försök att få en tid hos Vården på den mottagning som vi först önskade. Jag ringer dit och det går bra. Vi får en tid första vardagen efter påsk.

För två år sedan - fick vi träffa en vård som vi gillade

På kvällen efter gruppmötet ringer vi gynakuten. Klart ni ska komma hit, säger de, sådär som du beskriver ska kvinna inte blöda. Brunt är vanligt men sådär kan vara tecken på att nåt faktiskt inte är okej. Klart ni är oroliga. Det här ska vi kolla upp. Tyvärr kommer ni att få vänta en stund men vi ska hjälpa er.

Vi älskar gynakuten direkt. Det måste vara där som de finaste människorna i Vården finns. Visst är det lång väntetid. Och visst äter växlingsautomaten i väntrummet upp min hundralapp. Å visst känner vi emellanåt at alla de där som får komma in före oss verkar riktigt riktigt sjuka å att oss borde de väl kunnat hantera på MVC. Men bemötandet av undersköterskan som sticker mig i fingret är så fint att vi vill gråta båda två. Å typ ta med henne hem.

Fyra timmar senare får vi träffa doktorn. I efterhand frågar jag solrosen om det var Malin hon hette. Nej, säger han, hon hette nåt konstigt, typ Aslan. Vi skrattar. Och minns henne som Aslan, det snälla lejonet i Narnia.

Doktor Aslan undersöker och gör ultraljud. Hon visar oss på skärmen. En liten liten. 14-15 mm lång. Med ett hjärta som slår. Vecka 7+6 och allt ser fint ut. Det bruna tycks inte ha påverkat liten och hon ser inget onormalt. Jag tror på den här graviditeten, säger hon. Hon ber oss ta hand om varandra och ta det lugnt.

Solrosen och jag svävar som på moln hem från gynakuten, världens snällaste plats med doktor Aslan som tror på den här graviditeten. Nu vågar vi också tro å lägga ner oron oavsett det bruna. Vi vågar tala om framtiden med en liten. Jag somnar leende tätt intill solrosen efter att han sagt: jag tar hand om dig och du tar hand om liten.

Två år senare - skulle jag säga felbehandling

Den där initiala känslan av "övergrepp" känns förstås annorlunda i efterhand. Idag skulle jag säga felbehandling.

Om Vården missar min lunginflammation eller ger mig hjärtmedicin när jag hade njursten, då är det ett solklart fel som inte ifrågasätts. Men vården ska ju utöver de rent medicinska bitarna också stå för adekvat bedömning och behovsanpassad rådgivning. Jag vill påstå att när jag ringde å dubbelkollade om vi verkligen skulle gå på gruppmöte å att det fortfarande kom brunt efter mer än en vecka, då skulle Vården, utifrån kunskapen om vad gruppmötena behandlar, sagt: nej, det ska ni nog inte. Oavsett om de inte hade nåt bättre att erbjuda.