För två år sedan - fick vi träffa en vård som vi gillade

På kvällen efter gruppmötet ringer vi gynakuten. Klart ni ska komma hit, säger de, sådär som du beskriver ska kvinna inte blöda. Brunt är vanligt men sådär kan vara tecken på att nåt faktiskt inte är okej. Klart ni är oroliga. Det här ska vi kolla upp. Tyvärr kommer ni att få vänta en stund men vi ska hjälpa er.

Vi älskar gynakuten direkt. Det måste vara där som de finaste människorna i Vården finns. Visst är det lång väntetid. Och visst äter växlingsautomaten i väntrummet upp min hundralapp. Å visst känner vi emellanåt at alla de där som får komma in före oss verkar riktigt riktigt sjuka å att oss borde de väl kunnat hantera på MVC. Men bemötandet av undersköterskan som sticker mig i fingret är så fint att vi vill gråta båda två. Å typ ta med henne hem.

Fyra timmar senare får vi träffa doktorn. I efterhand frågar jag solrosen om det var Malin hon hette. Nej, säger han, hon hette nåt konstigt, typ Aslan. Vi skrattar. Och minns henne som Aslan, det snälla lejonet i Narnia.

Doktor Aslan undersöker och gör ultraljud. Hon visar oss på skärmen. En liten liten. 14-15 mm lång. Med ett hjärta som slår. Vecka 7+6 och allt ser fint ut. Det bruna tycks inte ha påverkat liten och hon ser inget onormalt. Jag tror på den här graviditeten, säger hon. Hon ber oss ta hand om varandra och ta det lugnt.

Solrosen och jag svävar som på moln hem från gynakuten, världens snällaste plats med doktor Aslan som tror på den här graviditeten. Nu vågar vi också tro å lägga ner oron oavsett det bruna. Vi vågar tala om framtiden med en liten. Jag somnar leende tätt intill solrosen efter att han sagt: jag tar hand om dig och du tar hand om liten.