För två år sedan - hade jag inga frågor längre

Jag får komma in till läkaren nästan direkt. Jag som förberett mig på fyra timmar i korridoren. Läkaren har en stor gravidmage. Jag tänker att det måste vara psykisk terror att vara gravid och jobba på gynakuten.

Hon undersöker. Säger att hon ser det röda men inte är hundra på att det kommer uppifrån. Undersöker lite till. Säger, jo, det kommer uppifrån. Känner på magen. Jag säger aj på ett ställe.

Så ultraljudet. Jag blundar. Håller vänstra handens pek- och långfingrar hårt med högerhanden. Så håller jag alltid när jag är på såna här ställen, eller hos tandläkaren. Hon säger inget på en lång stund. Det kanske bara är sekunder men det känns som hundra år. Och tystnaden tar bort det sista lilla hopp jag hade. Jag vet att om allt varit bra och fint hade hon visat mig ultraljudsbilden på skärmen.

Hon tittar noga på alla magens håll, kanter, vinklar och vrår. Säger sen att jag kan hoppa ner och klä på mig så vi kan prata. Mina tårar rinner.

Hon säger att hon inte ser nått hjärta. Att liten finns där men inget hjärta. Dessutom borde liten ha varit större vid det här laget. Jag har inga frågor.

Jag får smärtstillande tabletter med mig ifall jag får ont senare. Ett akutnummer om jag blöder för mycket. För mycket definieras som att jag måste byta binda oftare än varje halvtimme. Jag ryser. Min journal ska skickas till Stockholm och jag får gå på återbesök där. Läkaren säger att hon hoppas att de erbjuder kurator i Stockholm.