Vi ringde å frågade om återbesök. Vi fick en tid tre veckor senare. Jag önskade att det skulle vara doktor Aslan som tog emot men det var det inte. Läkaren var en barsk men informativ typ (till skillnad från sjuksköterskestudenten som satt med å såg ut att nästan börja gråta å sa åhhh mest hela tiden) som förstås hade ett svintråkigt jobb med att rutinkolla livmödrar.
Allt såg bra ut.
När vi var på väg ut sa läkaren att ja just det, det finns nån kurator ni kan ringa om ni vill, kolla på hemsidan.
Vi ringde aldrig. Det kändes överspelat. Jag åt ost istället.
Men jag vet en bekant som tog mod till sig å ringde i samma situation. Å fick veta att nej, du är ju inte patient eftersom du inte är gravid längre så det finns inga såna resurser för dig.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Posts
Sjukvården alltså, ibland är den så totalt okänslig (tänkte på kompisen din).
ReplyDeleteTycker du har skrivit väldigt fint och rörande om missfallet, jag har grinat lite här på min kammare nu.
Ja så fyrkantigt så det förslår.
DeleteÅ tack för läsning!