Jag: Jag tycker inte om när du siktar så där på mig.
Barnet: Vem ska jag skjuta på?
Jag: Jag tycker inte att du ska sikta på människor alls. Var snäll och ta ner den.
Barnet: *såg ut som om jag sagt något superkorkat, vände sig om och gick därifrån*
Ingen annan vuxen sa något. I barnets rum fanns i princip bara superhjälteleksaker, bilar och krigsleksaker. Plus en tv placerad mindre än en meter från sängen (som förstås var bäddad med superhjältelakan) ihop med en tv-spelkonsol. På hyllan bredvid stod många spel märkta 18+. Och när barnen skulle fika satte en förälder på en film med 7-årsgräns på tvn (barnen var alltså 4-5 år). Med ljudet jättehögt. Med engelskt tal.
Jag kände mig som värsta prettomamman som legat under en sten i hundra år. Men vad vet jag.
Jag tycker dock att det känns bra att E på vägen dit sa "mamma, jag har ändrat mig, jag vill att du stannar hela tiden" fast vi tidigare sagt att jag skulle ta en promenad.
Posts
Men hjälp! Vet inte ens vad jag ska skriva...
ReplyDeleteBlir väldigt ledsen för det barnets skull. Fast jag är en riktig prettomamma också...
ReplyDeleteNytt kalas idag. Men då åker solrosen med. Känns ändå rätt skönt när en inte känner föräldrarna/barnen väl. Och ja, ibland är det kanske bra att vara prettomamma!
ReplyDelete