Bu för vuxna ibland

Hörde några på t-banan prata om någons barn och den ena sa frustrerat "men det är ju så konstigt, hans KOMPISAR gör ju inte alls sådär, DOM är ju inte såna, varför GÖR han då så?".

Och jag tänkte, stackars barn, oavsett vad det handlar om, att bli jämförd så där. Barnet var inte med och det var oklart vilken ålder han kunde ha men ändå. Kände att jag trots nästan ingen info alls om vad det handlade om ville säga: sluta jämföra, han är väl bra på nåt annat, tyck om honom som han är och det är faktiskt inget som säger att det är kompisarna som har/gör rätt.

Och visst, jag fattar att man som förälder kan bli less och trött på sina barns beteenden. Visst kan man behöva ventilera men nån. Men kanske inte så där uppgivet på t-banan. Jag hoppas innerligt att mina barn ska känna att inför sina föräldrar räcker det att vara som de är.

En annan gång på en t-baneperrong såg jag en förälder med två barn, ett som gick, ett i barnvagn. När föräldern ville att det gående barnet skulle akta sig på perrongen körde hen på det med vagnen för att liksom knuffa barnet i önskad riktning . Vad lär man barnet genom att göra så? Att det är okej att inte kommunicera med ord? Att vuxna får behandla barn så - för jag gissar att vederbörande inte skulle ha kört på en vuxen med flit utan kanske sagt, ursäkta, kan du akta dig?

Jag kanske inte lyckas leva upp till det 24/7, men mitt mål är i alla fall att behandla mina barn minst lika bra och respektfullt som jag skulle gjort om de vore vuxna. Om det kräver många och långa diskussioner och argumentationer, jajamensan, ibland känns det som om jag befinner mig i Gökboet. Men jag tänker att det ska löna sig. Och bidra till att barnen i längden blir empatiska personer som visar andra respekt. Den som lever får se.