Och jag snubblade nästan i det rullande gruset på gatan som äntligen har isfria fläckar

1 mars 2016.

Låt mig minnas sådana här dagar.

När vi hade en mysig morgon tillsammans hemma och solrosen och jag sen lämnade barnen ihop för att åka till jobbet samtidigt. Sen blev ett möte inställt så jag hann läsa en text och skicka flera mail som folk väntade på. Och sen blev ett möte inställt imorgon också så det jag skulle ha behövt göra ikväll för att hålla tidplan kan jag göra då istället.

Jag hämtade barnen som var glada och smutsiga. Och lite snoriga. Klockan var halvfem när vi tittat på ett nytt bord, hämtat teckningar, pratat om hökens vingar, hämtat nappen och elefanten på hyllan och kollat efter om Charlotte var kvar för att säga hejdå. Vi tog med grannbarnet hem och de lekte ute och sen inne med ytterligare ett grannbarn. Solrosen kom tidigt och vi lagade ett nytt middagsrecept som bästa teamet. Sam hackade fetaosten själv. Vi bjöd ett av grannbarnen på middag för hon ville så gärna äta hos oss. Sen lekte de utan minsta tjafs.

Kvällsmacka, pyjamas, kissa, smörja, borsta hår, borsta tänder gick utan alltför mycket gnäll. Vi hann diska och starta en tvättmaskin också.

Och barnen ligger i sängen strax efter sju och lyssnar på en ljudbok. Vi har sagt den magiska formeln. Den som säger att stjärnorna i taket ska skydda dem från läskiga drömmar och det går en ängel runt vårt hus och tittar till oss.

Och jag kan sätta mig i soffan med en kopp av det godaste koffeinfria Earl Greyteet som jag hittat (på Tehuset Java på Odengatan) och läsa en bok och se Rapport. Tänk att det kan vara så här.