Ett bättre samhälle kräver såväl män som kvinnor i den feministiska kampen

via den här bloggen länkades jag vidare till en krönika av Zanyar Adami där det går att läsa att han lämnar feminismen för femanismen då han aldrig kände sig välkommen av kvinnorna.

Direkt när jag läste Adamis krönika kom jag att tänka på vad eventuella random snubbar som surfar in på den här bloggen tänker om oss, och om vår syn på män. Ses vi som bittra rabiata feminister? Jo, förmodligen. Ses vi som separatister som inte vill ha män med i den feministiska kampen? Jag vet inte. Kommentarer i den här bloggen får mig att misstänka att våra inlägg, eller i alla fall mina, ibland tolkas bokstavligen. För mig är det lika viktigt att kunna driva med patriarkatet som att skriva smarta inlägg om det. Har jag därigenom trampat någon på tårna? Förmodligen, men betyder det att jag måste ändra på mig? Meningen med det här inlägget är inte att göra nån pudel och ta tillbaks och be om ursäkt för vad jag tidigare sagt. Blandningen av sakliga och mindre sakliga inlägg tilltalar mig. Jag kan inte bara vara bitter och allvarlig. Jag måste också tillåtas vara osaklig och bitter för att överhuvudtaget kunna överleva.

Stör dig gärna på mig, hata mig om du så vill, men ta mig inte alltid på största allvar. Och utan eller med kuk. Vi behövs alla i kampen för ett bättre samhälle. Så Zanyar, snälla kom tillbaks!! I min feministiska värld saknas du i alla fall.

Att nämna=leva farligt

Feminism/jämställdhet/whatever du kallar relaterade frågor är livsfarliga precis som medskribent Jenny har konstaterat. Själv försöker jag förstå varför för att undvika att bli så upprörd och förvånad som jag lätt kan bli när frågor jag tror att det finns stort gehör för inte får det.

Just nu läser jag Susanna Popovas "Överklass - en bok om klass och identitet"[1]. Popova når inte de Kullenbergska höjderna men även om boken i mångt och mycket är en mindre omfattande re-make på hennes enastående verk säger den mycket om just tvåtusentalets mitt, var vi är nu. Mest slående är kanske att många svar är närmast identiska med dem Kullenberg fick på sjuttiotalet. Innanför överklassens väggar går tiden sakta.

En av intervjupersonerna definierar ett av de utmärkande dragen för överklass som att ha den goda smaken och förmågan att ducka i känsliga diskussioner, att hålla låg profil, inte sticka ut hakan:

"Att ducka idag är ett val att inte nedlåta sig till att gå in i en diskussion till exempel om feminism. Man skjuter det medvetet åt sidan, snarare än att man inte vågar."

Jag tror att vi har åtminstone en av de springande pudlarna i frågan som Jenny lyft just här. SFSFUM aka DUMFUM består knappast av hundratals delegater med överklassbakgrund. Men jag är ganska säker på att genussystemets överklass (männen) och dess stödtrupper (kvinnor utan genusglasögon) i samtida känsliga diskussioner använder sig av just strategin "ducka". Personligen har jag stött på den attityden i olika sammanhang på sistone och jag förvånas inte det minsta om den står att återfinna också på organisatorisk nivå som i fallet SFSFUM.

Att INTE ducka och att TA ställning ÄR farligt. Det innebär förändring. Förändring är livsfarligt. Alla organisationer visar motstånd mot något som bryter med det invanda, trygga. I det aktuella fallet med kvotering/lottning skulle förändringen innebära att de strukturellt överordnades privilegier riskerar att naggas i kanten. Skitfarligt. Lite som revolution.

En besvärlig följd av duckataktiken är att det är svårt att få de vi skulle behöva på vår sida. När de med makt, inflytande, resurser och rätt kontakter duckar blir det som en käpp i det feministiska hjulet. Föreställ er själva följande tankeexempel - att vi fick Thomanders studenthem, familjen Wallenberg, Toddyspexarna, Bonniers, Riddarhuset och Rotary på vår sida fullt ut. Det skulle gå fort, mycket fort, för Sverige att bli en jämställd plats att leva på.


[1] Jag är en sucker för all litteratur som behandlar klassfrågor. Efter att ha plöjt en hög tror jag mig ha lyckats närma mig vilken klass jag själv kan sägas tillhöra. Det är inte så lätt alla gånger. För den som inte är medveten som sin sociala status/lågstatus från början.

jämställdhet - för att det är farligt

Idag närvarar jag på ett möte med en stor svensk politisk organisations fullmäktigemöte. En av de saker som står på agendan är förändringar av stadgan. I organisationens stadga går det att läsa att om det vid ett personval blir lika mellan två personer så är det lotten som avgör. Styrelsen för den här organisation har förelsagit en stadgeändring där det istället skulle vara den person av underrepresenterat kön som skulle väljas, och om det står mellan två av samma kön så är det som tidigare lotten som avgör. I mina ögon ett konstruktivt förslag och en mild grad av positiv särbehandling. I min lilla värld tog jag för givet att förslaget skulle gå igenom, kanske någon extremkonservativ falang som skule motsäga sig men inte mer än så. När det väl är dags för debatt så kommer lite inlägg för och emot förslaget. Argumenten från de som ej förordrade förslaget om att underrepresenterat kön skulle väljas vid lika röstetal var saker som "det finns ju så mycket mer än kön, vad händer då med etnicitet, funktionshinder och så vidare.." och förslaget avslogs och lotten bestod.

När det börjar pratas om jämställdhet verkar det finnas en klick människor som direkt sparkar bakut. Ofta, men inte alltid är de män, och ofta men inte alltid verkar uppfattningen hos dessa "motståndare" vara att frågor som rör jämställdhet är otroligt skrämmande och som alltid handlar om kvinnorna, inte om oss människor som grupp. De verkar se aktiva åtärder för ett mer jämställt samhälle som ett medel för kvinnor att kunna hävda sig på marknaden, ett medel som de verkar tro ska utnyttjas hänsynslöst.. och hos kvinnor som inte sympatiserar med åtgärderna verkar det finnas en föreställning om att det skulle innebära att de kommer anställa på grund av sitt kön och inte på grund av sin kompetens. För anledningen till att det fortfarande är mindre än 20% av Sveriges professorer som är kvinnor beror ju på att kvinnor är mindre kompetenta..

I ovannämnda exempel blir det hela extremt löjligt eftersom konskevensen istället blev att hålla kvar vid lottningen. För där kommer ju i alla fall kompetensen fram bättre, rättvisan blir större och styrelser och liknande kan vara aningen mindre jämställda. Jättebra. hurra.. år 2007 sa vi att det var nu va? eller var det 1907?

Vad är det farliga med att arbeta för jämställdhet? Och hur kommer det sig att jämställdhetsfrågor fortfarande allt för ofta ses som kvinnofrågor istället för samhällsfrågor?

Jag gillar att leva farligt och därför väljer jag att aktivt jobba för samt stöjda åtgärder för en större jämställdhet eftersom det är en jävligt stor samhällsfråga som berör oss alla.

Är du en mes eller vill du också leva lite farligt?

Detta är en krigsförklaring

Sitter just nu och tittar på TV4:s debatt mellan Sahlin och puckot J Åkesson från S demokraterna (snart i en riksdag nära dig). Jag är så förbannad så det finns inte. Tycker inte att Sahlin sköter debatten så bra som hon med tanke på sin rutin borde. Istället för att bemöta alla de FELAKTIGA fakta om invandrare och integration som han häver ur sig, tex att diskriminering av invandrare inte förekommer på arbetsmarknaden - Avhandling efter avhandling efter rapport visar exakt detta men hans "bevis" är att det tycker inte Svenskt Näringsliv- jag råkar ha läst denna extremt dåligt underbyggda, femsidiga rapport från Svenskt Näringsliv som inte hade blivit godkänd ens på samhällskunskapen på gymnasiet. (För er som mot förmodan tvivlar på att diskkriminering förekommer kan jag rekommendera tex OECD:s rapport om Sverige som kom för nåt år sen där detta fastslås med all tydlighet). Men för gristrynet Åkesson är tydligen Svenskt Näringslivs rapport lika med fakta. Pinsamt är bara förnamnet. Hur som helst bemöter inte Sahlin detta påstående utan kör sitt eget message track om hur bra sossarna är. Även om hon fick in några svingar till sist.

Dessutom vill de begränsa kvinnors rätt till abort. Ja jag är inte förvånad.

Det här med att vara kvinna..

Häromdan fick jag för mig att skita i mina fördomar och gå på ett sånt där jävla förändra-dig-själv-seminarium. Seminariet leddes av en typisk svenneman i yngre medelåldern och istället för att bli positivt överraskad så besannades mina jävla fördomar.

av typisk svensk jävla artighet så satt jag i alla fall kvar och led på mötet och helt plötsligt vaknade jag upp och trodde att det kanske var på väg mot något mer intressant när gubbstruten plötsligt säger: "kanske att det finns en poäng med kvotering i alla fall.."

..men icke. snubben läste nämligen upp ett citat från en kvinnlig VD som sa att hennes yrkesval hade gjort att hon fått prioritera bort familjelivet, och hans poäng med att kvotering var bra byggde på att Sverige behöver kvinnor som är VD:ar som beter sig som kvinnor, inte kvinnor som är VD:ar och beter sig som män.

För att vara kvinna, det är att ta hand om familjen, och att vara man är att skita i det. Eller? För att vara kvinna och bete sig som kvinna är inte precis lika skapat och begränsande för kvinnor som av olika anledningar bortprioriterat det. Eller?

Patriarkatets enemy no 1?!

Här, mina vänner. Ett smakprov ifrån gullet vars konsert jag hade nöjet att bevista i lördags. En intressant sak var publiken - bara snygga tjejer i vårklänningar SAMT en massa bögar. Plus hela P3:s musikredaktion.
Vad säger detta om Mika? Ja av publiken att döma verkar han inte gå hem hos patriarkatet direkt (hurvida P3:s musikredaktion tillhör detta låter jag dock vara osagt). Kan det bero på att Mika, ve och fasa, omgärdas av gayrykten? Kan det vara hans tjocka, lockiga hår? Eller att han och bandet som extranummer dansade runt i djurdräkter på scenen och att det sedan regnade konfetti över publiken?
Jag vet inte. Hur som helst svänger det, katten.

Köper du fler biltillbehör om det står en snygg tjej i montern?

46 % svarar ja på frågan i Aftonbladets undersökning.(http://www.aftonbladet.se/vss/jonkoping/story/0,2789,1042232,00.html)

– Det är en sådan grej män är intresserade av, säger säljaren Jan Paulsson angående fenomenet att kombinera lättklätt med bilmarknadsföring.

Hur ska vi tolka Paulssons påstående? Ska vi säga "nej, ack, inte då, klart de inte är, det är en missuppfattning". Eller ska vi säga, "ja, män är korkade svin som tänker med kuken"?

Och HUR ställer sig män till att bli omnämnda som grupp? Går de man ur huse för att deklarera att "ja, jo, visst, VISSA män diggar bilar, stereo å naket i kombination" precis som att VISSA män slår sina partners?


På påskafton gick mamma, lillebror och jag genom Helsingborg. I underklädesaffärens skyltfönster på gågatan stod en livs levande kvinna i baddräkt. Jag har sett det förr, affärer som kör med levande skyltdockor som "en kul grej" när det är långlördag eller julskyltning. För egen del ser jag det som en sådär kul grej. Ja, faktiskt snarare som kräkäckligt. Lite som att sälja ett levande tillbehör till bilen på bilmässan:

Amina Axelsson agerade lockbete vid en av montrarna. Klädd i svart korsett och höga stövlar och med piska i handen tog hon emot de intresserade besökarna.
– Det är ett roligt inslag. En snygg accessoar till bilen.