"Jag längtar inte längre efter att ha dig här men jag saknar dig"

Jag är patetisk. Jag går patriarkatets ärenden. Men Ulf, Ulf.

Det var inte hans bästa konsert. Men det var bra. Ulf är patetisk och snackar massa skit i sina långrandiga wannabepolitiska mellansnack med kommovarning. Jag skiter i hans svensklärare och hans banala analys av finanskrisen. Shut up and sing, liksom.

Hur fan går det då att skriva så bra texter att jag sitter där i min röda klänning medan mellangärdet gör sig påmint och jag blir fullkomligen uppslukad av pianots komp och Ulfs sång? Och hur fan kan jag sen promenera hem som i en lyrisk dimma med en cigarett i handen ogenerat nynnandes "hon gör mig galen" och "handen på höften" omvartannat? Jag är inte en sån som gör saker mot bättre vetande. Jag är inte en sån. Men jag är tydligen en sån.

"Som om min själ har gått ifrån mej för att vara hos dej så saknar jag dej. Vid ett middagsbord, bland folk i en tunnelbanevagn då saknar jag dej. Jag önskar att jag inte hade träffat dej där."