Igår kväll. När stormen kulminerade här på landet utanför mina föräldrars nordvästskånska hus. Då kände jag för att ta en promenad. Jag satt nämligen vid köksbordet å höll fast en trotsande, trilskande 2,5-åring som matvägrade. Trots att hennes favoriträtt kåvåris (korv stroganof) stod på bordet. Stormen Simone kändes som en västanfläkt i jämförelse.
Jag stålsatte mig. Tog fram mina superkrafter. Blev alldeles lugn å fokuserad på uppgiften. Mission mat. Det tog en timme. Sen nådde vi plötsligt genombrottet då E satte i sig hela portionen (som jag mikrade - ingen ska behöva äta kall mat) å sa att det var gott.
En stund senare startade mission nattning. Om den orkar jag inte ens berätta för jag är fortfarande helt matt av natten å morgonens Kafkasituationer. Tänker att det hade varit lugnt å skönt att sova under ett träd i skogen i natt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
Posts
No comments:
Post a Comment