Nu jobbar jag inte hel vecka igen förrän i september

Förutom en konferensvecka i Washington i juli förresten.
Första dan på deltidsföräldraledigheten innehöll inköp av ny jacka, nya sneakers, dimsumlunch på Moods, spaning på en ny köksmaskin, inramning av cheetahns första konstverk å nu en god middag med bl a en överdjävulskt god caprese.

För två år sedan - bad jag Vården söva ner mig i tolv veckor

Jag blev gravid direkt efter missfallet. Hann inte ens få mens igen. Visste att det kunde ta lång tid att få mensen åter så det tog ett tag innan vi kopplade. Vi testade en torsdag. På lördagen åt vi en planerad avsmakningsmeny med vinpaket å motiverade det med ett pragmatiskt: vi hade lika gärna kunnat testa på söndag.

Jag tror att solrosen tog hand om vårdkontakterna. Två tidiga ultraljud hos en fantastisk gynekolog som knappast hade all tid i världen men bemötte oss som om han hade det. (Ironiskt nog fick vi (eftersom jag inte hunnit få mens) inte ens en tid hos barnmorska förrän ultraljuden var gjorda å tiden säkerställd. Ultraljudspolicyn är för mig fortfarande något oklar.)

Inskrivning hos barnmorska å jag grät för att jag var så stressad av att inte veta hur det skulle gå å frågade om de kunde söva mig åtminstone till efter vecka 12. Jag hade ständigt rena trosor i handväskan å var övertygad flera gånger om dan om att det hände nåt. Å barnmorskan var sådär som jag vill att Vården ska vara å sa utan att vi ens tänkt tanken: skulle det kanske kännas lite bättre om ni får komma hit en extra gång å prata å kanske göra ett extra ultraljud precis innan solrosen ska åka på konferens två veckor i USA, så vet ni att allt är okej då i alla fall?
Vi ville ta med barnmorskan hem. Att hon frågade var det viktigaste, att hon såg vad vi behövde.

En gång kom det brunt å jag trodde att jag skulle få hjärtslag. Det fick jag inte å cheetahns hjärta fortsatte att slå.

För två år sedan - gick vi på återbesök

Vi ringde å frågade om återbesök. Vi fick en tid tre veckor senare. Jag önskade att det skulle vara doktor Aslan som tog emot men det var det inte. Läkaren var en barsk men informativ typ (till skillnad från sjuksköterskestudenten som satt med å såg ut att nästan börja gråta å sa åhhh mest hela tiden) som förstås hade ett svintråkigt jobb med att rutinkolla livmödrar.

Allt såg bra ut.

När vi var på väg ut sa läkaren att ja just det, det finns nån kurator ni kan ringa om ni vill, kolla på hemsidan.

Vi ringde aldrig. Det kändes överspelat. Jag åt ost istället.

Men jag vet en bekant som tog mod till sig å ringde i samma situation. Å fick veta att nej, du är ju inte patient eftersom du inte är gravid längre så det finns inga såna resurser för dig.

För två år sedan - kokade jag oätlig blodapelsinmarmelad

Jag minns att jag köpte hem flera kilon blodapelsiner å brände dem å sockret i en enorm gryta på solrosens gasspis. Jag minns inte om jag grät över spilld marmelad.

Veckan därpå gick jag till jobbet. Å överväldigades av hur mina kvinnliga kollegor delade med sig frikostigt av sina erfarenheter av missfall, barnlängtan, graviditeter å empati.

Nån kväll gick solrosen å jag på min favoritititalienare å drack vin å åt ost. Alltid något.

Jag hatade hur jag mådde å hatade ännu mer att jag faktiskt inte klarade av att göra nåt åt det. Jag var ett hormonellt neggomonster utan motsvarighet. Nåt slags kroppens å själens sorgeprocess som hade sin egen gång utan att jag kunde påverka.

Det där med att inte slita å slänga går ju jättebra...jättebra

Status hushållsprylar:
- Stavmixern vi köpte för ett år sedan gick sönder. Returnerad å fick pengarna tillbaka. Har inte tagit beslut om nån ny. Använder en gammal som dock ej har visp, hack å sånt där. Funkar sådär, mixar inte ens sönder kokt morot särskilt bra.

- Elvispen går att använda med visparna. Men cheetahn bröt av plasthållaren till en av degrkokarna så dem var det bara att kasta. (Fabrikantjävel: varför gjorde du inte krokarna enbart i metall precis som visparna? Va?)

- Köksmaskinen (inkluderat mixer, matberedare å degtjosan) skadad. Sannolikt av cheetahn. Eller möjligen diskmaskinen. En del på locket till matberedarskålen är avbruten. En pyttedel som förstås fyller en viktig funktion. För matberedaren går inte att använda utan den. Kul. Biten är försvunnen. Matberedaren kan inte startas. Degskålsgrejen funkar fortfarande (fast med ett superhögt ljud som indikerar att nåt är sjukt inuti så kanske skulle den ändå ge upp på sikt). Men inte mixern för den kan bara användas om matberedarskålen är på sin plats. Har försökt laga med tejp å lura maskinen att plastbiten finns där. Det gick inte. Har letat reservdelar på hela internet. Utan resultat för maskinen är för gammal.

Vi bor i en trea i stan med begränsat köksutrymme. Vi kan inte ha hur många maskiner som helst. Jag vill ha EN som fixar allt (baka, mixa, riva, hacka, blanda) helst. Kanske måste slänga köksmaskinen å köpa en ny, en värsting. Fast det bär emot att kasta nåt som ändå skulle funka om det bara fanns en extra kvadratcentimeter hårdplast. Blir det en ny får den gärna vara i titan eller nåt annat okrossbart.

Det sorgligaste är att köksmaskinen är arvegods. Från min morbrors mamma som vann den på Bingolotto på 90-talet men typ aldrig använde den för den var så nymodig. Å så fick jag den å så tog jag inte hand om den. Dumma dumma jag.

För två år sedan - trodde jag aldrig att jag skulle kunna bli glad igen

Jag är öm i magen i några dagar. Jag äter smärtstillande. Solrosen och jag spelar sällskapsspel. Vi spelar med röda och svarta spelpjäser. Blodets färg och dödens färg. Solrosen vinner nästan jämt.

Det ömma går över. Det gör inte gråten.

Solrosens bror och flickvän väntar en bebis om en månad. Den kommer inte få nån kusin i år. Två av mina barndomsvänner fick bebisar i januari, en annan vän väntar en i maj. Solrosens kompisar väntar en bebis ungefär samtidigt som liten skulle ha kommit.

Jag gläds för deras skull men inte med dem.

Jag är bara bitter. Jag tänker på de där tre första dagarna efter att vi testat när vi var glada. Vi promenerade, fikade, pratade om framtiden, skrattade. Jag vill inte längre att de inte ska ha funnits. Det finns ingen mening alls med den glädjen när det sen blev så här.

Solrosen går och jobbar när det är vardag igen. Jag har pratat med min chef om att jag stannar hemma den här veckan å hon är förstående som ingen annan. Jag läser böcker. Helst såna om folk som har det objektivt värre än jag. Helst verklighetsbaserade. Prostitution, missbruk å incest. Jag städar, plockar, gråter. Gråter över att jag inget vill, inget orkar.

Vad ska vi göra nu? Ska vi åka på den där semestern vi hade tänkt strunta i trots allt? Ska vi köpa en trea eller skita i det? Eller kan jag inte bara få ligga ner och gråta?

Eko å reko å miljö

Jag är ingen miljöentusiast. Det är bara att konstatera. Jag sopsorterar när det är enkelt att sopsortera. Jag köper inte särskilt mycket ekologisk mat (mjölk, bananer, barnmat å några grejer till förstås) utan tänker att jag vill att ALL mat för ALLA människor ska proddas okej å att lösningen inte är att rika köper ekomat medan fattiga får äta e-nummer.

Det här handlar nog mest om att jag inte känner nåt direkt genuint engagemang. Jag har svårt att motivera mig att tänka på att vi lånar jorden av våra barn...

Däremot kan jag ganska ofta låta mig inspireras av dem som brinner för den här frågan. Som Jenny, vars enkla eko ofta får mig att tänka till. Jag är inte lika bra som Jenny på att inte slita å slänga, men jag försöker. Mina fem i topp enkla eko är:

1. Bo litet å centralt å äg så lite som möjligt. Ingen onödig uppvärmning, inget behov av bil.
2. Betala bort det dåliga samvetet. Jag är med i naturskyddsföreningen å tänker att den får jobba för miljön för att den gör det bättre än jag.
3. Laga istället för att köpa nytt. Eller betala nån annan för att laga.
4. Ät närproddad å säsongsbetonad mat. Köp svenskt kött å ät inte kött varenda dag. Spara å ta tillvara. Koka soppa på en spik av det du har i kylen istället för att slänga.
5. Skippa jätteräkorna. Det är faktiskt inte ens nån uppoffring. Det är bara att göra det. Å om nån har svårt att motivera sig ur miljösynpunkt kan den tänka på att den slipper få i sig en massa shit själv.