Vilken jävla lögn att det ska va ens bästa tid

Tänkte mer på det här om att skriva brev till sitt eget 14-åriga jag. Som t ex Jenny å Boel å en massa andra också gjorde. Jag hittade ingen som skrev nåt som indikerade att 14 var en hyvens ålder. Att det blev sämre sen. Att vi skulle ta vara på tiden då. 


Var det inte nån som var lycklig å glad när vi var 14? Går det att undvika på nåt sätt så att Edith slipper bli en deppig tonåring som svär å surar å vi slipper överväga ringa BUP? 

Igår när solrosen, Edith å jag åkte tunnelbana tjuvlyssnade jag på några tjejer i 14-18-årsåldern (Ja, jag vet, nu har jag blivit så gammal att jag inte kan avgöra åldern på "ungdomar" längre. Pinsamt. Beklagligt.). De planerade alkoholintag, hur de skulle lura sina föräldrar att få vara ensamma hemma på påsken å slippa åka med till landet osv. 


Då kom det över mig. Så himla kul det där ändå var mitt i sin jobbighet. Alla gånger vi hade FF hemma hos nån. Alla gymnasiefester. Tiden då nån annan skötte markservicen å vi bara behövde ta hand om läxorna å fritiden. Lite önskar jag allt att jag hade ett PÅSKLOV framför mig. 


Å om 14 år kommer det se ut så här: 
Edith: Jävla sadist, du fattar ingenting. Jag kan väl få vara kvar i stan över påsk. Det är så himla trist på landet. Agges mamma å pappa är ju kvar å vi ska bara kolla på dvd å spela det där nya tvspelet som pappa tog med hem (ja, eller vad kidsen nu gör år 2025...då kanske varken dvd eller xbox finns längre, vad vet jag...).
Mamman: Moahahah, jag fattar ALLT. Seså, packa nu väskan. Glöm inte kemiboken. Pappa har lovat att förhöra dig på periodiska systemet inför provet. Å farmor å farfar längtar efter att träffa dig.