Styrketräning

Har skrivit om att njuta tidigare. Den största myten dock, det är dravlet om att bebistiden skulle gå så fort.

Det är klart att det hänt en himla massa på 12 veckor. Men vi snackar inte precis några mirakel. Vanliga saker, helt normala för små barn i hela världen. Som att lyfta på huvudet, le, låta allt högre, underhålla sig i babygymmet fler minuter i taget osv. Men faktum är, att när jag ser barn som är ett helt år äldre än Edith tänker jag: oj, kommer hon inte kunna/prata mer om ett år.

Nej, det går inte särskilt fort här. Inte fort i nån annan jämförbar bemärkelse. Är självklart glad att mitt barn verkar utvecklas "normalt". Jag applåderar varje litet framsteg. Å jag tänker: vilken herrens frid att det händer saker, annars hade jag förgåtts av tristess. Den sega tiden då bebisen mest ammade å behövde få blöjan bytt hela dygnet tycks vara över - jippie! Hon kan sitta så stadigt å nöjt att vi behöver köpa matstol (å om en månad ska det börjas med mat) - kul!

Jag försöker tänka på det som styrketräning när jag sitter i soffan med bebisen stående i knäet i hennes favoritposition. Samma rörelse, många repetitioner. Det är det som bygger muskler. Å så vilar vi däremellan.