Badstrandsminnen

Kvinna tar kanske numera inte en halvårs bebis till stranden, jag vet inte. Under parasoll kanske? Där trivs jag för övrigt bäst själv också, blek å solskygg som jag är.

I mina första barndomsfotoalbum finns nästan inga bilder från stranden. Jag frågade min mamma varför.
- Vi orkade inte ta med dig dit, svarade hon. Å berättade om hur jag i 3-4 års åldern helt oberörd en gång kastade en sten i huvudet på ett annat barn på stranden. Det lilla huvudet fick sys på sjukhuset och allt gick bra - tacka herren för det. När de vuxna frågade mig varför jag kastat stenen svarade jag som om det vore den självklaraste saken i världen:
- Det var kassler.
Mamma skäms fortfarande när hon möter den andra flickans mamma.

När jag passerat kasslerstadiet å fått en bror några år senare minns jag fina dagar på stranden. Mamma krämade in oss med solskyddsfaktor. Klädde på oss badkläder å nån t-shirt eller stor vit skjorta ovanpå Fixade matsäck, frusna flaskor med vatten, ombyten, leksaker, solstolar, handdukar, badrockar, böcker, plåster, sånt-man-sprutar-i-ögat-om-man-får-sand-i-det osv. Packade in oss i bilen å drog till stranden. Så var vi där hela eftermiddagen. Ibland åkte vi redan på morgonen. Vi fick alltid glass i kiosken men aldrig köpt dricka. Vi hade hemkokt saft som jag aldrig förstod att uppskatta.

Jag fattar inte hur mamma orkade. För det var alltid mamma. Lantbrukarpappan jobbade alltid på sommardagarna men om det nån gång hände att vi åkte för ett kvällsdopp följde han med. På stranden träffade vi ofta andra familjer vi kände å hade gott om andra barn att leka med.

Vi plaskade oss trötta å fräkniga. Spelade kort om det var vindstilla. Grävde ner varann i sanden.

Men mysigast av allt var att lite blöt krypa upp i det solvarma knäet på min - eller nån annans för den delen - mamma. Den mjuka famnen att luta sig mot. Äta en kanelbulle. Få det saltvattniga håret struket ur pannan. Den där mjuka, mysiga strandmamman - kommer jag kunna bli en sån?